Perspektiv, eller Vem gjorde alla små barn stora?

Elin har fått mig att ändra perspektiv på saker och ting, även när det gäller storleken på barn.

När Elin precis kommit hem kom D och lämnade tillbak Ebba, som han och hans sambo passat medan K, jag och Elin varit å BB. Helt plötsligt hade vår lilla söta Jack Russel Terrier förvandlats till en stor, tung hund. Vi var verkligen förvånade, hon hade ju bara varit borta ett par dagar och ändå verkade det som om hon blibit dubbelt så stor.

Några dagar senare kom K:s storebror med familj på besök. Deras yngsta son, K, är lite drygt ett år gammal och jag har alltid tyckt att han varit så liten. Jag har fångat in honom när han kommit förbi, kastat upp honom i luften och snurrat runt honom så han tjutit av skratt. När jag gjorde samma sak nu vägde han helt plötsligt hur mycket som helst, som om han ätit en säck cement. Dessutom såg han så stor ut, nästan som en något kortare vuxen. Jag var nästan förvånad att han inte höll konversationer med mig.

Hur kan min uppfattning om sådana saker som storlek på min hund och andra barn ändras så mycket bara för att jag fått hem ett eget, litet, barn. Är det samma mekanismer som när föräldrar inte kan inse att deras barn inte är små längre? Kommer jag, när Elin är 18, förfasas över att hon vill ut och festa med sina polare och tycka att hon är min lilla flicka som borde stanna hemma och leka i flickrummet.

Eller kommer jag för länge sedan ha vant mig vid att hon alltid är ute på äventyr medan jag ligger hemma och är orolig för att något ska hända?