Att dansa med en myndighet.

Försäkringskassan. Uppenbarligen fungerar det inte alltid riktigt som det ska där. Efter vad jag har förstått från andra föräldrar är det både nu och då som det inte klickar ordentligt. Det vanligaste syns vara upplevelsen av att kassan accelererar som en pormask.

Som pappa har man rätt att ta ut tio pappadagar och få föräldraersättning i tio dagar för att stanna hemma från jobbet och rå om sin nya familj. Jag använde mig av dessa i direkt anslutning till Elins födelse. Jag anmälde i laga ordning att jag hade för avsikt att nyttja dagarna, men sedan dröjde jag ett tag med att anmäla just vilka dagar jag ville ha ersättning för. Absolut inga problem det heller.

Sen ville de ha reda på hur mycket jag tjänar i lön varje månad, så att de visste hur mycket föräldrapenning jag skulle ha. Klart att de måste få reda på det, de måste ju ha något att utgå ifrån. Eftersom jag jobbar skift och i regel har ett antal övertidspass varje månad ordnade jag fram mina lönelappar för de senaste sex månaderna, räknade och hade mig och försökte komma fram till en summa som var så nära sanningen som möjligt. Man vill ju inte ljuga för myndigheten, framför allt eftersom jag måste försäkra att de uppgifter jag lämnar in är riktiga.

Till slut kom jag fran till en summa som verkade rimlig och fick jag iväg uppgifterna till deras internetsajt. Sen dröjde det. Och dröjde. Och dröjde lite till. Efter några veckor hörde jag av mig till dem och frågade varför det tog sådan tid; hade jag gjort något fel? Nej det hade jag inte, men de ju var tvungna att begära in löneuppgifter från min arbetsgivare, så att de kunde kolla så att de uppgifter jag lämnat var riktiga. Och det tog lite tid att få in de uppgifterna. Så egentligen var det inte Försäkringskassans fel.

Vad jag däremot tyckte var en aning konstigt var att de uppgifter jag lämnat, och som jag försäkrat var riktiga, var tvungna att kollas upp innan det kunde bli tal om några pengar.

Så den tid jag själv lade på att ordna fram mina gamla lönepappaper, räkna ut genomsnittligt ob-tillägg och övertidsersättning, den var alltså helt onödig? Varför är jag då tvingad att fylla i uppgifterna? Jag förstår att Försäkringskassan inte vill betala ut för mycket pengar till mig, men om jag ändå skall försäkra att de uppgifter jag lämnar är riktiga, vad är då vitsen med systemet. Nu blir det bara dubbelarbete. De hade varit så mycket smidigare om kassan i stället hade börjat betala ut ersättning så fort mina papper kommit in, baserat på de uppgifter jag lämnat och om det senare hade visat sig att ag gjort något galet kunde de enkelt antingen krävt mig på pengar eller gjort en extra utbetalning. Eller helt enkelt använt sig av ett system på sin hemsida där jag kunde skicka in min begäran utan att vara tvungen att fylla i mina inkomstuppgifter. Eftersom det ju ändå skall göras en kontroll.

I stället sitter jag fortfarande här och väntar på en ersättning som ingen kan ge besked om när den kommer.

Och lönen jag skulle ha fått de där tio dagarna jag var pappaledig? Jo, den var så klart borttagen samma månad som jag var hemma. Åt det hållet går det alltid snabbt.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Dagarna bara försvann, sen blev det utflykt.

Att jobba tre nattpass i rad tar ut sin rätt. Jag har ingenting emot att nattjobba, men när det blir mer än två nätter i rad börjar jag känna att det tär. Det är inte så farligt när jag väl jobbar, men sen ska man försöka sova för att komma i form till nästa nattpass. Dessutom vill man hinna var en aning social med sin familj, vilket i mitt fall knappt är möjligt eftersom jag i regel behöver sova rätt länge.

Så för att få lite kvalitetstid efter sista natten beslutade jag mig för att helt enkelt skita i att sova när jag kom hem på morgonen. Jag har gjort det någon gång tidigare och det fungerar så länge jag inte känner mig helt slut när jag kommer hem och om jag ser till att hålla mig sysselsatt så jag inte sitter och somnar.

Så vi beslutade snabbt och lätt att vi skulle åka till Kullaberg på utflykt. Jag hade aldrig varit där innan och det är ju aldrig fel att vidga sina vyer.Så vi packade in hela familjen i bilen, något vi fått förvånansvärt bra rutin på vid det här laget, och styrde norrut.

Självklart tog vi ett stopp i Höganäs, det ligger ju ändå på vägen. Den här gången inhandlade vi lite nya tallrikar och jag hittade till slut en alldeles egen kaffemugg. Därefter fortsatte vi till Mölle, där vi lunchade på Mölle Krukmakeri, ett alldeles jättetrevligt café/krukmakeri med fantastiskt god silltallrik och tomatsoppa. Rekommenderas varmt.

Så småningom landade vi på Kullaberg utan att jag somat. Vi lastade Elin i bärselen och trampade iväg. För er som inte varit på Kullaberg kan jag berätta att det i princip rör sig om en stor klippa som stupar ner i havet. Naturen och berget är en aning speciell och jag hade riktigt trevligt under den dryga timmen som vi gick runt och tittade. En del bra bilder fick jag med mig hem oxå.

Körningen hem fick K stå för. Vid det laget kände jag mig ganska trött, eftersom jag inte sovit på nästan 24 timmar och så fort jag satt mig i baksätet slumrade jag in gott och vaknade inte förrän vi var i Malmö igen.

På det hela taget blev det en lyckad liten resa och vi har sagt att vi får åka tillbaka och utforska mer av Kullaberg en annan dag.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Som en riktig familj

Dagens event var en kortare utflykt till Limhamn i södra Malmö. Allting söder om Malmö centrum är en ganska grå fläck på både min och K:s Malmökarta, så vi åkte dit bara för att gå runt och småspana lite. Överlag är det en ganska mysig och smått pittoresk stadsdel med låga hus och mängder med små butiker som säljer saker man kommer på att man saknat först när man ser dem.

Så där gick vi; jag, K, Elin i vagnen och Ebba i koppel intill oss. Som en riktig familj. Jag måste erkänna att det ibland är svårt att ta in att jag nu är så vuxen att jag faktiskt har en egen familj...jag är pappa, jag är gift med en mamma och tillsammans har vi ett barn. Smaka på det.

Och jag måste ju vara vuxen nu. Jag har ansvar för en liten jäkla unge, som just nu har utmärkta färdigheter i att:

• Med små gnälliga ljud påpeka att hon är hungrig.
• Äta färdigvärmd mat serverad i flaska.
• Bajsa och kissa.
• Sova.
• Le och skratta.
• Fixera blicken på slumpmässigt utvalda saker.
• Ligga på rygg och sparka och vifta med armarna.
• Ligga på mage och lyfta på huvudet en liten stund, innan det bli för tungt och hon med ett besviket gnäll tvingas lägga ner det på filten igen.

Detta är i stort sett allt hon kan. Jag vill inte påstå att hon borde kunna mer, detta ligger väl inom ramarna för vad ett snart nio veckor gammalt barn ska kunna. Vad jag menar är att det är så otroligt mycket mer hon behöver lära sig innan hon kan springa ut på någorlunda stadiga ben och själv börja bli vuxen. Och det är mitt, och några andras,  jobb att se till att hon får möjlighet att lära sig alla de där sakerna. Så för att klara av resan mot Elins framtid vill det nog till att jag, i alla fall för det mesta, är ganska vuxen.

Det blir en lång resa. En lång, skrämmande, jobbig, utmanande och alldeles...alldeles underbart rolig resa.

Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Smelly girl

Nu har vi hållit på med modersmjölksersättning i några veckor och  det fungerar hur bra som helst. Elin äter som hon ska och växer så det knakar. K mår betydligt mycket bättre, har inte konstant ont och kan dessutom lägga en del av matningen på mig. Vilket jag verkligen uppskattar. Det ger en viss sorts närhet att få sitta med Elin i famnen och se till att hon får i sig den mat hon behöver.

Det här med ersättning har dock medfört en viss försämring. Tidigare vid blöjbytena, när Elin hade gjort mer än att kissa, luktade det svagt av senap. Thats it! Det gör det inte nu. Nu sprider sig en doft som påminner mig om vad det är som verkligen ligger i den där blöjan.

Detta är egentligen inget problem, bara en förändring. Och det vet ju alla som har gått igenom en omorganisation på jobbet att förändring är av ondo. Därför uppskattar jag inte upplevelsen av en Smelly girl på skötbordet, även om det på intet sätt är värre än att jag klarar av det.

För övrigt är jag ledig i några dagar nu, fördelen med att jobba skift och ha möjlighet att periodplanera sitt schema. Vi hade planer på att åka till Karlskrona och/eller stugan, men vi blir nog kvar här i Skåne och laddar om batterierna. Eventuellt blir det en tur till Ystad i morgon, för att inhandla kaffekoppar. Räkna ut vuxenpoängen på det, den som kan.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Kusinträff

I dag har Elin träffat två tredjedelar av sina kusiner, K:s båda brorsöner. Träffat är väll kanske i och för sig att ta i, hon sov faktiskt i barnvagnen hela tiden. Dessutom var minstinkusinen en aning förkyld, så för att undvika att Elin blev smittad träffade vi dem i Beijers park, en bit från är vi bor.

Kusinerna är lite äldre än Elin, 4 och 1,5, så det finns helt andra möjligheter till lek med dem än det gör med Elin. Jag längtar verkligen till den dagen då hon blivit så pass stor att jag på allvar kan börja leka med henne och hon får ut något av det. Det är inte så att jag tycker att hon är tråkig nu, men hon är ju inte så tokigt aktiv och interagerande. Vilket väll får anses vara helt i sin ordning, med tanke på hennes ålder.

Dagens mest oväntade händelse: Vi såg en sköldpadda i dammen i parken. Faktiskt helt otippat.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Det allra heligaste?

Kyrkoval 2009. Lät mig säga det direkt; jag är inte religiös. Eventuellt kan jag slås av lite gudsfruktan när det är något jag verkligen önskar mig. Och jag kommer förmodligen bli synnerligen religiös den dagen jag är på väg att dra min sista suck. Jag är trots detta medlem i Svenska kyrka, förvisso mest av hävd och gammal vana. Detta medlemskap ger mig rätt att rösta i kyrkovalet...vilket jag har gjort.Varför? Jo, det ska jag förklara.

Jag har aldrig förstått vad kyrka och politik har med varandra att göra. Det ena har med tro och själavård att göra, det andra med förvaltning och utveckling av samhället att göra. Varför sossar och moderater står utanför församlingshemmet och delar ut valsedlar är för mig obegripligt. Så varför har jag då röstat? Det hela har bäring på Elin.

På senare tid har Sverigedemokraterna börjat marschera framåt. En av deras planer är att komma åt platser i olika kyrkofullmäktige. Detta kan de mycket väl lyckas med, eftersom det är så få som röstar i kyrkovalet. Lyckas då Sverigedemokraterna mobilisera lite folk som röstar på dem har de en ganska god möjlighet att bli invalda.

Som det ser ut nu kommer vi att döpa Elin, mest baserat på traditionella själ och i och med dopet blir Elin medlem i Svenska kyrkan. Vill jag att mitt (än så länge) oskuldsfulla barn blir medlem i en kyrka där främlingsfientliga och, i mitt tycke, ofta direkt rasistiska personer dikterar agendan? Personer som i många fall är emot att homosexuella ska få visa sin kärlek på samma sätt som hetrosexuella. Självklart vill jag inte det. Därför gick jag idag till valurnorna och gjorde vad jag kunde för att hålla Sverigedemokraterna, och andra mer eller minde extremistiska stollar, ute ur Svenska kyrkan.

Det verkar som om fler har gjort som jag. Och det verkar som om fler personer än 2005 har tagit sig till vallokalerna.

Det verkar som om demokratin ännu lever. Även i kyrkan


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Ljud i skällan

Första filmklippet på jag lägger upp på bloggen.

Just nu låter Elin så här ganska ofta. Inte när hon ligger för sig själv, men om man ger henne lite uppmärksamhet kommer hon igång ganska snabbt. Varken jag eller K klarar av att motstå henne när hon är på det humöret, men å andra sidan, varför skulle vi.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Transportjakt

Nu är det beslutat. En Volkswagen Golf är inte tillräckligt stor för två vuxna, ett barn och hund, barnvagn och hundbur. Som det är nu är bagaget fullt när barnvagnen är ilastat. Vilket innebär att vi har haft hundburen i passagerarsätet fram, eftersom barnstolen (ja, jag vet att det heter babyskydd, men då fattar ju inte vanligt folk vad man menar) sitter i baksätt.

Visst, det funkar. Till vardags när man bara ska åka på småärenden, eller bara transportera sig. Men ska vi vara borta några dagar, vilket ju inträffar lite då och då, och behöver ha mer än plånbok med oss, infinner sig utrymmesproblem direkt. Dessutom; att något fungerar behöver ju inte innebära att det är bra.

Vad vi behöver för att göra våra vardagliga biltransporter en aning mer okomplicerade är en kombi. Och, som det nu visat sig, inte vilken liten skitkombi som helst. Efter att ha kollat runt på lite olika firmor, mätt bagageutrymmen och provsuttit baksäten har vi kommit fram till att den enda bil som kan komma ifråga är en Volvo V70. Alla andra bilar har helt enkelt för små bagageutrymmen, eller så är bilen så pass otilltalande att vi inte vill äga den. Med andra ord verkar det som man snart ska bli ägare till en stor, trygg, hederlig familjekombi. Farligt många vuxenpoäng med andra ord.

Nästa steg är att hitta en bil som inte har rullat femton varv runt jorden, men som ändå går att köpa till ett hyggligt pris. Den får dessutom gärna finnas parkerad inom ett rimligt avstånd från Malmö, så vi slipper ta semester för att kunna åka och titta på bilen innan inköp. En snabb titt på nätet ger vid handen att det kan bli knepigt, men inte omöjligt. Men en aning jobbigt , eftersom det nu stundar en tid med kännande, klämmande och jämförande innan vi står där med en "ny" bil. Som dessutom bara kommer fortsätt kosta pengar så länge man äger och använder den.

Man kanske skulle åka buss överallt i stället...


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Den osynliga tråden

Det här med barn kan vara helt fantastiskt. De senaste dagarna har Elin blivit mer och mer interaktiv med sin omgivning i allmänhet och mig och K i synnerhet. Hon jollrar och låter, ibland argt, men oftare än tidigare kommer det små glada ljud och tillrop. Och nästan alltid när man kommer fram till henne fäster hon blicken i mina ögon och ler.

Det är en otrolig känsla att få det där leendet, jag blir liksom varm i själen. Just då finns bara vi två och alla vardagsbekymmer är som bortblåsta. Det är som om en osynlig tråd förband oss och förenade oss i detta speciella tillfälle.

Och sedan pruttar Elin och förtrollningen är bruten.

Några dagar i stugan var verkligen skönt och vi fick möjlighet att ladda batterier som hade börjat sjunka till låg nivå. Några rundor i den småländska skogen, ett par liter kantareller och några glas vin med påföljande sovmorgon gjorde under för två småtrötta föräldrar. Att ha möjlighet att kunna komma bort från stadens ljud och larm är verkligen guld värt.

Och att kunna käka självplockade kantareller ett bra tag efteråt är inte så illa det heller.




Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Minisemester

Jobb i morgon oxå, sedan packar vi in oss i bilen och drar till K:s föräldrars stuga i Småland. Tre dagar ledigt mitt i skogen ska bli gudagott. Ska jag vara helt ärlig är jag ganska trött för det mesta just nu. Det funkar bra så länge jag är ledig, men så fort jobbet blandas in blir det en helt annan grej. Det går ju liksom inte att ta en 20 minuters powernap vid första bästa tillfälle på jobbet. Är jag hemma kan man ofta passa på att sluta ögonen en stund när läget är lugnt och de där små, korta sömnpassen gör underverk.

Att K slutade med amningen/pumpningen var helt rätt beslut. Allt kring Elins matning är nu så mycket lugnare och både jag och K känner oss mer harmoniska. Det är faktiskt skönt att slippa se henne sitta och ha ont flera gånger varje dag.

På grund av brist på både dator och uppkoppling i stugan kommer jag inte uppdatera bloggen förrän jag är tillbaka i Malmö. Men håll ut, förhoppningsvis har jag mycket att skriva om när jag kommer tillbaka.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Hormonmonstret.

Nej, hormonmonstret syftar inte på K, utan på Elin. I ungefär en vecka nu har hon varit full av hormonplitor, mest i ansiktet, men även på övre delen av bröstkorgen. För er som inte har en aning om vad jag snackar om kan jag informera om att hormonplitor är små röda prickar som företrädesvis finns i ansiktet. De är helt ofarliga och beror på en hormonomställning i kroppen på barnet och brukar försvinna av sig själva efter någon vecka eller så. 


Men bara för att de är ofarliga behöver de ju inte vara klädsamma. Om jag ska vara helt ärlig påminner Elin bitvis om en prickig korv och är skrovlig och torr om kinderna och i pannan. Men, spelar det någon roll? Nej, hon är ju söt ändå. Dessutom verkar det som om prickarna är på väg att lägga sig.


I övrigt går hon för närvarande från klarhet till klarhet. Hon sover runt sex timmar på natten, äter som hon ska (även om bordsskicket tidvis lämnar en del övrigt att önska, det slabbas en hel del ibland), bajsar mellan var annan och var tredje dag (helt normalt, jo faktiskt!), skrattar ofta och verkar allmänt tillfreds med tillvaron. Hon har oftast inga problem att ligga själv i sitt baby-gym och stirra på de märkliga figurerna som hänger ovanför hennes ansikte och det är mer regel än undantag att vi kan lägga henne i sin säng på kvällen, stoppa i nappen och lämna henne utan att det ska skrikas och pipas. Ibland somnar hon ganska omgående, ibland ligger hon där inne på rummet och smålåter lite en stund, för att så småningom somna och sova sött.Jag tror att vi än så länge har fått en alldeles lugn och harmonisk baby på halsen.


Samtidigt är både jag och K medvetna om att det där kan ändras snabbt. Helt plötsligt är hon inget hormonmonster längre, utan ett helt vanligt monster, som skriker, gapar och gör vad det kan för att beröva sina föräldrar från den sömn de så gärna skulle sjunka ner i. Men om vi pratar tyst om det, så hon inte vet om att det kan bli så...ja, ni förstår. 


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Ensam igen.

Så sitter man ensam här i lägenheten igen. Eftersom jag jobbar natt i helgen och i och med detta sover nästan hela dagarna passade K på att åka till Karlskrona igen och tog då självklart med sig Elin och Ebba.

Jag känner mig lite kluven inför detta. Det är skönt att det inte är någon hemma när jag sover, för hur det än är så stör det alltid lite att det är folk hemma som är vakna och jag slipper ha dåligt samvete för att jag sover bort dagen och inte umgås med K, vår dotter och vår hund.

Men det är samtidigt lite jobbigt, för jag saknar dem ju. Det är inte alls lika skönt att krypa ner i en tom säng som att få lägga sig bredvid en varm, gosig och sovande K.

Och trots att Elin inte är två månader gammal ännu har jag redan vant mig vid att gå bort till hennes säng när jag kommit hem, titta ner och se henne ligga där och sova, till synes tillfreds med tillvaron. Och att få ögonkontakt med henne när hon är vaken ger en lugn och trygg känsla som jag inte känt innan.

Men nu får jag i stället gå och lägga mig i den kalla, tomma sängen och inte ens en hund har jag som kan hålla mig sällskap.

Jag saknar dem...


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

I skymundan

Det är lite synd om Ebba nu. Jag tror att hon känner sig lite bortglömd ibland. Hon är helt enkelt inte riktigt lika glad och pigg som hon var innan Elin kom in i hennes liv. Och i viss mån måste jag erkänna att hon har rätt. Ebba får inte lika mycket uppmärksamhet som hon fick innan.

Det handlar inte om att hon får färre eller kortare promenader än hon fick innan. Det rör sig mer om de där små sakerna man gör när Ebba kommer och puffar på en och vill ha lite uppmärksamhet och lek. Det fungerar ju inte alltid nu för tiden, eftersom jag och/eller K ofta har Elin i famnen. Ofta kommer Ebba tex. när vi sitter i soffan och matar Elin. Då      är det ju synnerligen svårt att lägga ner Elin och bara börja leka med Ebba i stället. Eller så kan det vara när vi har Elin mellan oss i sängen och Ebba kommer och ska lägga sig på den platsen hon alltid haft; mellan mig och K. Det fungerar ju inte heller så bra, eftersom hon då per automatik skulle lägga sig på Elin, vilket varken jag eller K skulle uppskatta. Och Ebba verkar nu ha blivit lite smått deprimerad på grund av detta.

Jag vet inte om det är jag som lägger mänskliga känslor på min hund och tror att hon tar åt sig så otroligt mycket. Trots allt så är det en hund, ett flockdjur som för att överleva alltid infogar sig i flockens rangsystem. Och hon har alltid stått längst ner på skalan i vår familj/flock. Hon är inte någon Alfa-hona och de gånger hon har försökt klättra över mig eller K på ledar-stegen är lätträknade. Så varför känns det som att Elins uppdykande stör Ebba. Är det så enkelt som att hon inte har lika stor tillgång till sina flockledare längre? Har hon lite mer tråkigt än innan?

Så hur gör vi för att pigga upp Ebba nu då. Tja, i går kom det ett paket från H&M med lite kläder som K beställt. Vad kan man använda pappakartoner till? Jo, man kan lägga leverpastej i dem, stänga till och sedan visa för Ebba att det ligger något riktigt gott i lådan. Det fungerade utmärkt. Kartongen höll till och med för en vända till idag. Har man inga H&M-paket att tillgå får man helt enkelt se till att ge henne lite extra glädje när man väl har tid för henne. En favorit är hennes amerikanska fotboll i mini-format. Hon äskar att jaga efter den och när det sedan är dags att gå hem bär hon den i munnen hela vägen och verkar vara väldigt stolt över sitt byte. För det är ju så här glad som hon är här uppe till höger som jag vill se henne hela tiden.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Det stora leendet.

Så har det kommit. Vi har väntat och väntat jag och K, precis som jag tror att alla nyblivna föräldrar gör. Jag pratar så klart om det första riktiga leendet. Och nu kan hon inte sluta.

Jag menar så klart inte att hon ligger och tokler hela jäkla tiden och får ont i käkarna. Men det går att få henne att le nästan när man vill. Ibland räcker det med att man sätter sig framför henne, ansikte mot ansikte, ibland måste man vara lite mer aktiv och tex. peta henne i magen och göra konstiga ljud. Men att hon svarar med ett leende råder det ingen tvekan om. Och eftersom barn lär sig ansiktsuttryck genom att imitera borde det ju innebära att vi ler mot henne lite titt som tätt. Slutsatsen jag drar av det här är att vi faktiskt tycker om vår lilla Elin. Vilket jag iofs inte känt någon tvekan inför, men bekräftelse på att man har rätt är ju aldrig fel.

Nästa projekt är att fånga leendet på kort, vilket än så länge visat sig vara ogörbart. Så fort kameran kommer fram slutar hon le. Om detta beror på att hon inte vill bli fotograferad eller på att hon tror att vi inte vill att hon ska le på bild vet jag inte. Hon har ju i alla fall inga ojämna tänder att oroa sig för.

För övrigt så kissade Elin på K i går i samband med ett blöjbyte. Första gången detta händer och jag är glad av två anledningar: 1) Det är (nästan) alltid roligt när någon blir kissad på. 2) Det var inte jag som blev kissad på!

Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.