Små, små steg.

Igår hände det. 1 år, 1 vecka och två dagar efter att hon föddes tog Elin sina första stapplande steg utan stöd.

K och jag satt på golvet med Elin mellan oss. K släppte henne och plötsligt tog Elin några steg mot mig. 2-3 stycken blev det innan hon tappade ballansen och jag fick fånga henne. Vild glädje utbröt, minst imponerad verkade huvudpersonen vara.

Idag var vi hemma hos Daniel och Åsa. Jag och Elin var ute i trädgården för att övervaka Daniels grillning när Elin utan förvarning tog fyra steg innan hon bestämde sig för att försöka falla. Så det går framåt. Hon passade även på att leka med Rufus, Daniel och Åsas son, som är några månader äldre än Elin. De jagade varandra lite över golvet, Rufus gåendes och Elin krypandes.

Dessutom försökte Rufus pussa Elin, men hon spelade svår och vände bort huvudet. Jag får nog ta ett snack med Daniel. Rufus får faktiskt ta det lite lugnt, han kan ju inte bara kasta sig på tjejer på det viset.

Long time, no see.

Här händer det verkligen inte mycket. Jag tänker inte skylla ifrån mig, jag har helt enkelt inte känt för att skriva på ett tag. Jag är dock inte riktigt redo att dra ut pluggen för bloggen ännu då jag har en känsla av att skrivlusten kan komma över mig framåt september igen. Då är det nämligen dags att skicka iväg K till jobbet igen så att jag kan få vara hemma med Elin. Som det ser ut nu kommer jag vara föräldraledig i knappt fem månader, vilket jag ser fram emot något enormt.

Jag har nu varit ifrån Elin och K i en vecka och sitter på tåget på väg mot Karlskrona för att träffa dem igen. Jobbet har varit ganska hektiskt denna veckan, så K tyckte att de kunde tära lite på hennes föräldrars gästfrihet. En idé som passade mig bra, eftersom jag ändå knappt skulle haft tid att vara särskilt familjär. Det är dessutom ganska skönt att vara själv hemma när jag vaknar efter ett nattpass och kunna driva runt i ensamhet och vakna i lugn och ro utan att få dåligt samvete över mitt dåliga morgonhumör.

Hur går det för Elin då? Snabbt skulle jag vilja svara. För några dagar sedan fyllde hon 1 år. Vad fan hände. Det var ju inte alls länge sedan jag och K hoppade in i Anna och Pärs bil och fick skjuts till KK i Malmö. Nu, helt plötsligt och utan någon som helst förvarning, har hon ett gäng tänder, hon ställer sig upp och står ibland utan stöd, hon babblar på som tusan och slänger till och från iväg ett nästan riktigt ord. De små babykläderna hon hade i början ser nu så små ut att det nästan är löjligt, vilket i sig är märkligt eftersom det känns som att hon inte har blivit så mycket större. En lätt känsla av panik fattar ibland tag i mig eftersom det går så jäkla fort allting.

Men ibland är Elin fortfarande alldeles, alldeles liten. Som när hon har somnat bredvid mig i Ks och min säng och jag ska bära henne till hennes egen. När hon då gosar sig riktigt nära mig och är helt avslappnad, tung i kroppen och helt lugn. Varje gång det händer älskar jag henne lite extra mycket och då är hon fortfarande min lilla, lilla tjej.