Valvaka.

Efter en bra bilresa till Stockholm, där vi lyckades hålla Elin på gott humör hela resan, fick vi sedan uppleva den förmodligen jobbigaste natten med henne hittills. Mest var det vårt eget fel så jag ska väll inte klaga egentligen, men eftersom jag får bestämma själv vad jag skriver här så blir det lite beklagande i alla fall.

Det första felet vi gjorde var att vi höll Elin vaken på tok för länge. Eftersom vi skulle sova över i kompisarnas övernattningslägenhet utan TV ville vi inte gå dit innan vi sett tillräckligt av valvakan för att se hur det skulle gå. Och när vi till slut insåg att det fanns tillräckligt många mentala kalhyggen med rösträtt för att SD skulle klämma sig in i riksdagen var klockan ganska mycket och Elin var helt förbi det stadie när hon somnar lätt och i stället trätt in i den fasen när hon bara gråter och är arg.

Nästa fel vi gjorde var att ta Elin till övernattningslägenheten och direkt försöka få henne att somna. Min teori är att eftersom hon inte alls varit där tidigare blev det nog lite konstigt för henne när det helt plötsligt inte fanns något runt omkring henne som hon kände igen.

Så det blev till att fortsätta med valvakan. Till slut somnade hon ju, men jag tappade så småningom räkningen på hur många gånger hon vaknade under natten. Och då är nog jag den som sovit mest i natt. K drog, som vanligt, det tunga lasset. Det är nog bra att hon börjar jobba snart så hon får vila upp sig lite.

Föräldraledigt

Japp, nu är de igång då; mina Bonda-med-Elin-månader. Tanken är att jag ska vara jobbfri fram till början av februari nästa år men det hela är lite flytande och avgörs i slutänden av när vi lyckas få en dagisplats till Elin. Dessutom fuskar jag lite nu i början eftersom K har semester i två veckor och vi därmed är hemma båda två. Men snart så...

Vi har inlett vår gemensamma ledighet med en roadtrip Malmö-Karlskrona-Böta-Stockholm-Böta-Karlskrona-Malmö, där vi just i detta nu är på väg mot Sthlm. Bilåkning är en av Elins bästa grenar vilket är skönt eftersom vi allt som oftast flänger runt i landets södra delar. K snackade lite med grannen häromdagen och deras unge gillade varken att åka bil eller vagn, vilket vårt fall hade varit katastrof.



Angående Elins gående så har hon nu tagit ett stort kliv framåt (kass skämt, men jag kunde inte låta bli). Plötsligt en dag bestämde hon sig bara för att det var störtlöjligt att hålla i sig i möbler och annan fast utrustning och sedan dess har hon promenerat runt utan större besvär. Ett och annat fall blir det så klart, men än så länge har hon inte tillfogat sig själv några bestående skador.

Små, små steg.

Igår hände det. 1 år, 1 vecka och två dagar efter att hon föddes tog Elin sina första stapplande steg utan stöd.

K och jag satt på golvet med Elin mellan oss. K släppte henne och plötsligt tog Elin några steg mot mig. 2-3 stycken blev det innan hon tappade ballansen och jag fick fånga henne. Vild glädje utbröt, minst imponerad verkade huvudpersonen vara.

Idag var vi hemma hos Daniel och Åsa. Jag och Elin var ute i trädgården för att övervaka Daniels grillning när Elin utan förvarning tog fyra steg innan hon bestämde sig för att försöka falla. Så det går framåt. Hon passade även på att leka med Rufus, Daniel och Åsas son, som är några månader äldre än Elin. De jagade varandra lite över golvet, Rufus gåendes och Elin krypandes.

Dessutom försökte Rufus pussa Elin, men hon spelade svår och vände bort huvudet. Jag får nog ta ett snack med Daniel. Rufus får faktiskt ta det lite lugnt, han kan ju inte bara kasta sig på tjejer på det viset.

Long time, no see.

Här händer det verkligen inte mycket. Jag tänker inte skylla ifrån mig, jag har helt enkelt inte känt för att skriva på ett tag. Jag är dock inte riktigt redo att dra ut pluggen för bloggen ännu då jag har en känsla av att skrivlusten kan komma över mig framåt september igen. Då är det nämligen dags att skicka iväg K till jobbet igen så att jag kan få vara hemma med Elin. Som det ser ut nu kommer jag vara föräldraledig i knappt fem månader, vilket jag ser fram emot något enormt.

Jag har nu varit ifrån Elin och K i en vecka och sitter på tåget på väg mot Karlskrona för att träffa dem igen. Jobbet har varit ganska hektiskt denna veckan, så K tyckte att de kunde tära lite på hennes föräldrars gästfrihet. En idé som passade mig bra, eftersom jag ändå knappt skulle haft tid att vara särskilt familjär. Det är dessutom ganska skönt att vara själv hemma när jag vaknar efter ett nattpass och kunna driva runt i ensamhet och vakna i lugn och ro utan att få dåligt samvete över mitt dåliga morgonhumör.

Hur går det för Elin då? Snabbt skulle jag vilja svara. För några dagar sedan fyllde hon 1 år. Vad fan hände. Det var ju inte alls länge sedan jag och K hoppade in i Anna och Pärs bil och fick skjuts till KK i Malmö. Nu, helt plötsligt och utan någon som helst förvarning, har hon ett gäng tänder, hon ställer sig upp och står ibland utan stöd, hon babblar på som tusan och slänger till och från iväg ett nästan riktigt ord. De små babykläderna hon hade i början ser nu så små ut att det nästan är löjligt, vilket i sig är märkligt eftersom det känns som att hon inte har blivit så mycket större. En lätt känsla av panik fattar ibland tag i mig eftersom det går så jäkla fort allting.

Men ibland är Elin fortfarande alldeles, alldeles liten. Som när hon har somnat bredvid mig i Ks och min säng och jag ska bära henne till hennes egen. När hon då gosar sig riktigt nära mig och är helt avslappnad, tung i kroppen och helt lugn. Varje gång det händer älskar jag henne lite extra mycket och då är hon fortfarande min lilla, lilla tjej.

Liten bli större.

Nu har hon varit med oss i lite drygt elva månader, den goda Elin. Och jösses vad det har hänt saker de sista veckorna.

Det började egentligen på mors dag med att hon för första gången kröp. Det gick långsamt och lite vingligt, men det skulle det snart bli ändring på. Den senaste veckan har hon förfinat sin förflyttning och har nu inte bara börjat få upp bra fart, hon forcerar numera trösklar och andra hinder utan synbar ansträngning.

Hennes ballans har dessutom blivit bättre. Detta har resulterat i att hon reser sig upp mot saker och ting. Än så länge står hon bara med stöd, men det känns som att de första egna stegen är på gång så smått.

Just nu är vi på en liten semesterresa till Småland och huserar i Ks föräldrars sommarstuga och har det gott. Som sällskap har vi två kompisar som vi vallar runt i landskapet och för tillfället är vi i Kosta för lite spontanshopping. Dessutom får vi lite avlastning, ibland är det skönt att kunna lasta över Elin till någon annan. Det enda jobbiga är att Elin verkar hålla på att lägga om sina sovtider, vilket gör det lite svårt att planera dagarna. Vi är inte riktigt på det klara med om det är en utveckling eller en reaktion på miljöombytet men det lär vi väll bli varse.

Till helgen ska Elin sova borta utan mig eller K för första gången. Vi ska iväg på två olika bröllop och Elin ska vara hos farmor och farfar. Som det verkar väntar de otåligt på att vi ska komma och lämna henne i deras vård.

Lite bilder

Det var länge sedan jag lade upp bilder på Elin, så jag tog mig åtminstone lite i kragen och fixade några stycken.

I like to move it, move it!

I söndags, på självaste mors dag, började Elin krypa. Själva premiären missade jag eftersom jag var iväg på jobb i Västerås, men hon var snäll nog att visa upp sina nya färdigheter för mig när jag kom hem framåt aftonen. Nu är hon ju ingen racer direkt, men hon förflyttar sig. Vi har länge trott att Elin skulle bli en rumphasare, hon har det liksom i generna, men till slut kom hon väll på att hon hellre sliter på knäna än på byxbaken.

Så nu börjar en ny fas i föräldraskapet; att ständigt ha koll på var hon finns. Tidigar har det ju varit väldigt smidigt och lätt: där hon lämnades kunde man även finna henne. Och det gjorde ingenting om det låg en skål med knappnålar några meter bort. Så är, så klart, inte fallet längre. Hon har dessutom kombinerat sitt krypande med ett nytt intresse; dörrfösning. Hon kan roa sig länge framför en dörr på glänt och sitter och drar den fram och tillbaka. Mycket intressant tydligen. Ännu har hon inte lyckats klämma sina fingrar i någon dörrspringa, men skam den som ger sig.

Jag fick även en bild skickad till mig häromdagen. Jag jobbade kväll och K hade lagt Elin, men hörde att det lilla livet inte ville sova. När K kom in i sovrummet hade Elin satt sig upp, fattat tag i spjälorna och dragit sig upp till halvstående. Hon var mycket nöjd. Det känns som det börjar röra på sig nu.

Pappa på heltid.

I helgen som gick begav sig K iväg till Sthlm för att fira en kompis 30-årsdag. Kvar blev jag, Elin och Ebba. Faktum är att det var första gången jag varit själv med Elin en hel helg. Tidigare har det bara varit över dagen och några nätter har inte varit aktuellt. Jag får tillstå att det kändes lite nervöst.

Nu avlöpte det hela utan några som hellst problem. Kanske till viss del på att jag fuskade lite och satte oss alla i bilen och åkte hem till mor & far på fredagen. Jag fick till och med sovmorgon eftersom de glada farföräldrarna passade på att plocka upp henne på lördagmorgonen när de hörde att Elin vaknat. Kungligt.

Vi klämde även in två födelsedagar under helgen. Dels fyllde Ks pappa år så jag och Elin stannade till där en stund; Elin hade ju inte ätit tårta innan. Dessutom fyllde en kompis son ett år så vi passade på att klämma in oss även där.

Allt farande, aktiviteter och människor tog förmodligen ut sin rätt för Elin var föredömligt trött på lördagskvällen och somnade sött.

Ur mitt perspektiv blev det hela en bra helg. Det kändes väldigt skönt att vidimera att jag faktiskt reder ut det här med Elin. Det hade ju varit för kass om jag inte fixat det, men det är sällan fel med lite bekräftelse. Dessutom var det fantastiskt roligt att få vara "själv" med henne lite längre tid. Jag ser nu ännu mer fram mot föräldraledigheten.

Byteshandel

Idag tog Elin ordentlig fart med en lek som hon småslipat på de senaste dagarna; nappbytet.

I stora drag går den ut på att hon tar sin napp och placerar den i min mun för att därefter ta tillbaka den och sedan upprepa alltihop. Väldigt roligt tycker Elin och skrattar, vilket ju gör att även jag tycker det är väldigt roligt.

Hon har dessutom varit mer gosig och kelig de senast dagarna. Detta i kombination med att hon lämnar gensvar på nästan allt man gör med henne gör att det är väldigt roligt att leka och trMsa med henne just nu. Då passar det ju extra bra att K jobbar en del av de dagar som jag är ledig, så att jag får lite egen kvalitetstid med Elin. Nackdelen är med det här uplägget är ju att jag och K träffas mindre, men det får vi väll ta igen senare.

Tittut

Så till slut, efter lång väntan och inga problem alls faktiskt, såg då den första tanden dagens ljus. Eller de två första, för det kommer faktiskt två på en gång. I ärlighetens namn har jag faktiskt inte sett dem ännu, bara känt dem med pekfingret. Elin är helt enkelt inte så duktig ännu på att öppna munnen på begäran.

Det var K som gjorde mig uppmärksam på händelsen i morse när vi vaknade. En liten räfflig känsla i tandköttet i underkäken. Det hela resulterade i glada utrop från min och Ks sida vilket i sin tur fick Elin att skina upp och om jag inte vetat bättre kunde jag trott att hon var stolt över vad hon presterat.

Vi har trott ganska länge nu att det var tänder på gång. Så fort Elin tuggat lite mer än vanligt eller varit grinig utan synbar anledning eller haft antydan till feber har vi genast bestämt oss för att det var dags för tänderna att föra entré. Vi har haft fel. Så till slut blev vi helt överrumplade när de helt plötsligt dök upp utan minsta tandagnissel (förlåt, jag var tvungen).

Nu återstår att se när hon sia börja tugga mat. I nuläget ploppar alla omosade matbitar ut ur munnen igen, men nu kanske det snart blir ändring på det. Hon växer det lilla livet.

Tillägg på morgonen 100409.


Nu har jag sett dem. Det rör sig de facto om tänder och inte om något skräp som fastnat i tandköttet på henne.

Nya och nygamla framsteg.

Det har hänt en hel del med Elin, rent utvecklingsmässigt, som jag inte har skrivit om.

Till att börja med så har hennes rumpa nu blivit så pass platt att hon sitter utan några som hellst problem. I början var hon som ett SAAB-mål (du bör ha gjort lumpen för att förstå) och föll bakåt så fort hon petades på, men så sakteliga har hon hittat ballansen. Nu sitter hon så pass stadigt att vi inte längre är skiträdda för skallskador när hon sitter på golvet.

Hon har dessutom börjat rulla. Mest från rygg till mage, men några gånger har hon även lyckats åt andra hållet. Detta har även resulterat i att hon numera ofta väljer att sova liggandes på sidan. Just nu ligger hon på magen på Hotel Fort Royals dubbelsäng och sover middag och verkar ha det hur skönt som hellst.




Hon är även betydligt mer uppmärksam på sin omgivning än tidigare. Hon kan sitta och observera människor runt omkring henne och ofta spricka upp i ett stort leende om någon tittar på henne. Framför allt andra barn verkar hon tycka är intressant. Samtidigt kan hon ibland vara väldigt skygg mot en del folk. I går klev vi in i hissen tillsammans med ett annat par och då fick Elin plötsligt för sig att mannen i det andra sällskapet var väldigt obehaglig och definitivt värd ett rejält gråt. Än så länge verkar det inte vara någon som tagit illa upp i alla fall.

Sol och bad, del 2.

Ytterligare några dagars semester har passerat. Vi har bland annat klarat av en heldagsutflykt med 82-fots segelkatamaran och en dag i hyrbil. Och Elin har fortfarande inte blivit bränd i solen.

Seglingen gick över förväntan. Iförd sin, från Sverige medtagna, flytväst passade hon på att sova bort o stort sett hela seglatsen. Det var i stort sett bara när vi gjorde strandhugg som hon passade på att vara vaken. När vi var tillbaka på hotellet fick hon följande omdömme från en medresenär; hon är ju jättetyst och snäll. Bra jobbat Elin.

En hel dags bilåkande runt på de två öar som utgör Guadeloupe har vi fixat också. Bilbarnstol för små barn fanns att hyra för fem euro extra och airbagen gick lätt att koppla ur så det var inga problem alls att få med den lilla damen. Hon protesterade dock lite i början, då det visade sig att vinkeln på hennes babystol var på tok för upprätt, vilket fick som konsekvens att Elin mer eller mindre hängde i bältet i de kraftiga uppförbackarna som tidvis är högfrekvent förekommande på de Guadeloupiska vägnätet. Så fort detta var fixat återvände hon mer eller mindre till sitt vanliga bilglada humör.

Sammanfattningsvis kan jag bara (än så länge) säga att det funkar hur bra som hellst att ha med små barn på semester. Så länge man är införstådd med att man inte tar semester från barnet.

Sol och bad

Just nu (när detta skrivs alltså) befinner sig Elin på sin första utlandssemester. Nu visade det sig att Elin är lite kräsen och inte nöjde sig med en weekend till London eller Prag. Nejdå, en tvåveckors solsemester på Guadeloupe i Karibien skulle hon absolut ha. Och som de curlingföräldrar jag och K är ville vi ju inte förvägra henne detta.

Turligt nog fick vi följa med, så nu sitter vi här i solen alla tre och har det jäkligt gott. Och eftersom den här bloggen primärt ska handla om Elin tänkte jag passa på att skriva lite om hur det är att ge sig iväg på semester med småbarn. Funkar det över huvudtaget eller bör man skita i alltihop, stoppa pengarna i en pensionsfond och sätta sig framför platt-tvn och kolla på Aktuellt i stället?

Jag måste säga att det än så länge fungerar över förväntan. Och vi är inte, som jag trodde, de enda föräldrarna som följer med sina babyungar på semester. Tvärtom. Redan på flygplatsen började det dyka upp små nyblivna barnfamiljer. Och när småbarn blir missnöjda vill de sällan vara tysta. Detta fick vi erfara under de tio timmar det tog att flyga hit. Jag tycker lite synd om de föräldrarna som sitter där med ett gråtande barn. Man vill ju inte störa sina medresenärer och så kan man inte få sitt barn tyst. Skönt att Elin höll sig lugn större delen av resan så att jag oxh K slapp skämmas.

När vi väl kom fram lade vi märke till fenomenet jetlag. Elin tog sovmorgon till klockan åtta...svensk tid. Vilket innebar att hon ville stiga upp klockan tre på natten. Chanserna att få henne att somna om verkade små på hotellrummet så jag fick ta en promenad på hotellområder mitt i natten för att få den lilla damen att somna igen.

Hur funkar det med solen och värmen då? Ganska bra får jag väll säga. Vi smörjer in Elin med Spf 50 och ser till att hon sitter i skuggan när vi är på stranden. Hon verkar bli lite tröttare än normalt i värmen, vilket resulterat i att hon tagit sovpauser på 2-3 timmar på eftermiddagarna. Detta har ofta passar även mig för då har jag också kunnat ta en liten tupplur.

Matbiten har vi löst genom att ta med oss rejäla mängder barnmat hemifrån. Det finns förvisso en del grejer att köpa här, men priserna är kraftigt över de där hemma och dessutom vill jag inte ge Elin bröstmjölsersättning med chokladsmak. Eventuellt kommer vi få köpa på oss lite burkmat men den är samma som hemma så där känner jag ingen oro.

Em bartenkokare har vi hyrt på hotellet så vi kan värma Elins vatten till ersättningen. Vad som hade varit bra att ha med sig är en liten termos så att vi kunde haft varmvatten med oss på de utflykter vi gett oss iväg på. En annan familj med baby hade ordnat det och det kändes himla smidigt.

I övrigt är Elin sitt vanliga goa och glada jag. Förrutom en incident när hon kräktes ner sina sängkläder har allt flytit på bra. Förhoppningsvis uppdaterar jag bloggen någon gång till under resan, men som vanligt får vi se vad som händer.

Greppvänlig

I nådens år 2010, omkring klockan 05.35 (alltså för bara några timmar sedan), blev jag väckt av ett idogt petande på armen. I mitt lätt komaliknande tillstånd klarade jag av att registrera att de var K och inte Elin som stod för väckandet. Petandet var för regelbundet och taktfast för att kunna komma från Elins i regel orytmiska rörelser.

Så varför blev jag då väckt så här okristligt tidigt? När jag tittade mot K såg jag hur hon pekade mot Elin som låg mellan oss i sängen. Hon åt. Ur nappflaskan. Själv. Utan att någon annan höll i flaskan.

Antydningar till att hålla i flaskan har hon haft ett tag nu, men hon har aldrig löpt linan ut. Nu såg det ut som att hon aldrig gjort något annat. Hon till och med reagerade på att jag hade vaknat, vred huvudet mot mig och gav mig ett sådant där underbart leende som hon lämnar ifrån sig på mornarna och när jag kommer hem från jobbet. Och hon spillde inte ens.

Hon börjar bli stor nu.

Tidsslukare.

Tusan bövlar vad tiden går. I stället för att blogga har dagarna gått åt till jobb, tv-spel, socialiseringsprocesser  med personer i den riktiga världen och sömn. Och till Elin.

Hon tar ju en del tid i anspråk den lilla damen. På det stora hela är det ju så att hon på ett eller annat sätt är involverad i de allra flesta aktiviteterna jag gör, undantaget mitt jobb ochh det är ju så att även om hon gärna sitter i sin stol och plockar med diverse leksaker och köksredskap (nej, inga knivar, vassa gafflar eller varma våffeljärn) så stjäl hon både tid, uppmärksamhet och energi.

Hon får uppmärksamhet och lite prat vid matlagning, när vi tittar på TV sitter hon ofta med och behöver då ofta underhållas för att vara på optimalt humör. Hon tar tid i anspråk när Ebba behöver gå ut (eftersom det tar en stund att klä på en liten unge en mindre byrålåda med vinterkläder) och hon kostar dyrbara minuter när man ska iväg till bussen och man måste komma ihåg att packa skötväskan med alla bra-att-ha saker. Sen är det ju alla aktiviteter som är direkt riktade till henne, som matning, blöjbyten, bad och av & påklädning. Och det tar tid.

Trotts detta känns det som att jag hinner med ungefär samma saker som jag gjorde innan Elin föddes. Eftersom detta verkar vara en tidsmässig omöjlighet i klass med att springa 100 meter på strax under 4 sekunder anar jag att jag bara glömt bort vad det var jag lade tid på tidigare. Och att jag nu prioriterar annorlunda eftersom jag inte upplever att jag saknar tid till något. Så det är nog som det sägs; när man får barn får man nya prioriteringar. Tur är väl det.

Febervarm.

Så har den kommit till slut; Elins första dokumenterade feber. 39,3 är toppnoteringen än så länge, vilket resulterade i en barnalvedon levererad bakvägen. Sen åt hon och somnade, så vi får se vad som händer.

Hon har inte visat några andra sjukdomssymptom såsom hosta, röda ögon eller märkliga utslag. vad hon däremot uppvisat är ett ovanligt frekvent tuggande på saker och ting, vilket fått mig och K att dra slutsatsen att första tanden är på väg. Och att detta kan ge feber vet ju varje duktig småbarnsförälder. Således känner vi oss inte onödigt oroliga över febern, även om vi oftare än vanligt kollar av Elins allmäntillstånd. En aning grinigare och gråtigare än normalt, men med tanke på att hon oftast är gladast i stan innebär det inte så mycket att hon är på något sämre humör än vanligt.

Jag lär få tillfälle att återkomma. Antingen skall det firas att tanden kommit, eller så ska det skrivas om någon sjuka hon dragit på sig. Vi får helt enkelt vänta och se.

Nattliga äventyr.

Klockan var strax midnatt och jag hade just kommit hem från jobbet. Tänderna var nyborstade och linserna låg i sitt etui på hyllan i badrummet. Medan jag klädde av mig byxor och tröja hörde jag de tunga, regelbundna och lugna andetagen från K, Elin och Ebba. De sov gott alla tre och snart skulle även jag få krypa ner i sängen och få några timmars sömn efter en lång dag på jobbet.

Just som jag skulle dra undan täcket i sängen hörde jag hur Elins andning ändrades till en mer orolig rytm. Det kom tre hostningar, men det var inget jag direkt höjde på ögonbrynen för eftersom hon varit lite hostig senaste dagarna. 

Sen kom det. Kräkljudet. K for upp ur sängen som om hon blivit stungen av ett bi. Faktum är att hon var uppe ur sängen och klarvaken innan jag ens hunnit börja röra mig i riktning mot Elins säng. En fantastisk mamma.

Elin har egentligen aldrig kräkts ordentligt innan. Ett och annat minimalt småkräk direkt eftermatningen, men inte ens något att notera. Nu tog hon igen de många missade kräkupplevelserna. Det var inte så att hon höll på och ulka, men med in enda kräkning lyckades hon träffa allt i sängen utom sin gosekanin och det luktade inte hallon. 

Så det blev till att spola av det värsta som hamnat i Elins väldokumenterat långa hår, torka av resten av henne med babyvåtservetter, riva ur alla hennes sängkläder och placera dem tillsammans med hennes pyjamas så långt från vårt sovrum som möjligt (minimerar luktfaktorn) och sedan till slut gå till sängs. Elin fick sova hos oss resten av natten eftersom vi inte var särdeles pigga på att bädda om hennes egen säng.

Hur tog Elin detta spektakel då, kanske ni undrar. Det kan ju var ganska chokerande att vakna av att man kräks och sedan bli upprykt ur sängen och snabbduschad och avtorkad mitt i natten. Tja, om ni kollar in bilden nedan så får ni se ungefär vilket humör hon var på under hela händelsen. Bilden är inte tagen vid tillfället, utan illustrerar bara hennes sinnesstämning.

Oj då...

Tusan vad tiden går. Och ingenting skriver jag. Dåligt är vad det är.

Efter förra inlägget ville Anna att jag skulle lägga upp bilder på Elin och Ebba. Jag kikade igenom mina bilder och hittade egentligen bara en bild som jag kände för att publicera. Så för att det inte skulle bli så tomt slängde jag in lite andra bilder med. Håll till godo.

I stridens hetta

Så har Elin fått sin första synliga skada. Knappt synlig förvisso, mest en knappt märkbar rodnad i pannan.

K hade varit ute på den dagliga långpromenaden med Ebba och hade självklart Elin med sig. När de kommit hem och K höll på att ta av Elin sin overall fick Ebba ett av sina tokspel. De inträffar lite då och då och brukar i regel innebära att hon springer fram och tillbaka som en galning och vill bli lekt med. Nu var det ju inte riktigt läge för K att med liv och lust kasta sig in i leken, vilket gjorde att Ebba till slit kom en aning när. Så pass när faktiskt att hon till slut trampade Elin i pannan under en av sina passeringar.

Elin tog incidenten ganska dåligt. Även om Ebba är en väldigt liten hund gjorde det självklart ont och dessutom blev hon nog ganska rädd. Storgråtet togs fram och enligt uppgift ska hon ha vädrat lungorna ganska bra en stund. Till slut var det hela dock bortglömt för Elins del och hon blev sitt vanliga glada jag igen.

På grund av händelsen hamnade Ebba i onåd hos K och fick matchstraff och utvisades till sovrummet ett tag för att tänka över vad hon gjort. För sådan är hon (Ebba alltså), hon är väldigt bra på att reflektera över vad hon gjort och har fattat det här med handling och konsekvens. Ehhh...

För att vi inte ska få socialen på oss ska det tilläggas att det i normala fall fungerar väldigt bra mellan Elin och Ebba. Kommer Ebba in i rummet får hon ofta en blick och ett leende eller skratt från Elin. Och Ebba uppehåller sig ofta i närheten av Elin och de är klart intresserade av varandra. Det ska bli kul att se hur Elin blir mot Ebba när hon blivit lite större.

Lämnad hemma

I lördags inträffade en stor händelse i Elins och mitt & K:s nya familjeliv. Elin blev barnpassad för första gången.

Förmodligen passerade denna milstolpe ganska obemärkt för Elins del, men för mig och K var det desto större. Tänk er själva; föräldrarna, som kan allt och vet bäst, lämnar bort sin femmånaders dotter till en person som känner henne hälften så bra. Ruskigt var ordet.

Personen som fick den stora äran och ansvaret var Elins mormor. Hon och morfadern hade kommit till Malmö på visit över helgen och K och jag tyckte att vi kanske skulle passa på att gå på bio och vara barn- och hundfria i några timmar.

Morfar skulle hälsa på K:s bror och lämnade mormor ensam med Elin och Ebba medan föräldrarna tittade på Avatar (som för övrigt kan ha varit bland de sämst investerade 220 :- på länge. Snygg,
men så otroligt förutsägbar handling.). På cykel på väg hem efter filmen berättade K att hon hade tänkt på Elin nästan hela tiden. Jag kan väll erkänna att jag i alla fall lyckades slappna av några gånger under de nästan fyra timmar som jag var borta från henne, men jag har ju betydligt mer träning på att vara ifrån Elin eftersom jag jobbar. Men vi kom fram till att vi inte hade varit oroliga för att mormor inte skulle ha klarat av situationen, däremot kände vi en viss oro för att Elin skulle ha varit skrikig och att mormor skulle ha tyckt att det var jobbigt att vara barnvakt. Kvällarna är nämligen den tid på dygnet då Elin riskerar att vara en aning kinkig och om hon då upptäckt att varken mamma eller pappa fanns till hands kanske hon skulle ta tillfället i akt att vädra lungorna.

Våra farhågor visade sig så klart vara helt ogrundade. Elin och mormor hade lekt en stund och sedan hade Elin ätit som hon skulle. Därefter somnade Elin som det barn hon är och när vi kom hem låg hon i son säng och såg ut som att hon överhuvudtaget inte hade reflekterat över att jag och K varit försvunna i flera timmar.

Jäkla unge.

- Posted using BlogPress from my iPhone