Greppvänlig

I nådens år 2010, omkring klockan 05.35 (alltså för bara några timmar sedan), blev jag väckt av ett idogt petande på armen. I mitt lätt komaliknande tillstånd klarade jag av att registrera att de var K och inte Elin som stod för väckandet. Petandet var för regelbundet och taktfast för att kunna komma från Elins i regel orytmiska rörelser.

Så varför blev jag då väckt så här okristligt tidigt? När jag tittade mot K såg jag hur hon pekade mot Elin som låg mellan oss i sängen. Hon åt. Ur nappflaskan. Själv. Utan att någon annan höll i flaskan.

Antydningar till att hålla i flaskan har hon haft ett tag nu, men hon har aldrig löpt linan ut. Nu såg det ut som att hon aldrig gjort något annat. Hon till och med reagerade på att jag hade vaknat, vred huvudet mot mig och gav mig ett sådant där underbart leende som hon lämnar ifrån sig på mornarna och när jag kommer hem från jobbet. Och hon spillde inte ens.

Hon börjar bli stor nu.

Tidsslukare.

Tusan bövlar vad tiden går. I stället för att blogga har dagarna gått åt till jobb, tv-spel, socialiseringsprocesser  med personer i den riktiga världen och sömn. Och till Elin.

Hon tar ju en del tid i anspråk den lilla damen. På det stora hela är det ju så att hon på ett eller annat sätt är involverad i de allra flesta aktiviteterna jag gör, undantaget mitt jobb ochh det är ju så att även om hon gärna sitter i sin stol och plockar med diverse leksaker och köksredskap (nej, inga knivar, vassa gafflar eller varma våffeljärn) så stjäl hon både tid, uppmärksamhet och energi.

Hon får uppmärksamhet och lite prat vid matlagning, när vi tittar på TV sitter hon ofta med och behöver då ofta underhållas för att vara på optimalt humör. Hon tar tid i anspråk när Ebba behöver gå ut (eftersom det tar en stund att klä på en liten unge en mindre byrålåda med vinterkläder) och hon kostar dyrbara minuter när man ska iväg till bussen och man måste komma ihåg att packa skötväskan med alla bra-att-ha saker. Sen är det ju alla aktiviteter som är direkt riktade till henne, som matning, blöjbyten, bad och av & påklädning. Och det tar tid.

Trotts detta känns det som att jag hinner med ungefär samma saker som jag gjorde innan Elin föddes. Eftersom detta verkar vara en tidsmässig omöjlighet i klass med att springa 100 meter på strax under 4 sekunder anar jag att jag bara glömt bort vad det var jag lade tid på tidigare. Och att jag nu prioriterar annorlunda eftersom jag inte upplever att jag saknar tid till något. Så det är nog som det sägs; när man får barn får man nya prioriteringar. Tur är väl det.