Dagarna går.

Nu har jag varit pappa i över två veckor. Inte helt enkelt att greppa. Känner jag mig som en pappa? Helt ärligt så vet jag inte. Hur ska man känna sig?

Det jag vet är att jag ibland känner mig otroligt tillfreds i situationen. Det kan vara när jag matar Elin, när jag lagar mat åt mig och K medan Elin ligger och sover, när jag har tagit Elin i bärselen och går ut med henne och Ebba, när jag, K Elin och Ebba ger oss ut hela familjen på promenad. Kort sagt kan den där speciella känslan av att vara nöjd och tillfreds infinna sig lite när som hellst. Varför jag får den därkänslan har jag inte lyckats lista ut ännu. Jag kan inte säga om den är situationsbunden eller om jag tänkt på något särskilt när den kommer över mig. Men jag trivs med den och håller fast den så länge jag kan.

Jag börjar så smått få en känsla för hur den där lilla varelsen fungerar. Jag vet på ett ungefär hur länge hon kommer sova, jag vet oftast om hon gnäller för att hon är hungrig eller om det är något annat hon är missnöjd över. Jag hör på henne om hon är på väg att vakna eller om hon bara ligger och gnyr lite i sömnen. Sakta men säkert håller jag på att lära känna min dotter. En väldigt häftig känsla.

Ett litet frö av oro finns någonstans i bakhuvudet nästan hela tiden. Det handlar till viss del om stora saker, som om hon verkligen är frisk eller om hon har någon medfödd sjukdom som vi ännu inte upptäkt. Kommer hon få cancer eller kanske läs och skriv-svårigheter, vara med om en hemsk olycka eller bli mobbad?

Jag tror alla föräldrar delar den här oron. Den grundar sig förmodligen i att vi vill att våra barn ska ha det så bra som möjligt, men vi kan aldrig garantera att allt kommer bli bra. Vi kan helt enkelt kontrollera väldigt få detaljer i våra barns liv. Och det vi inte kan kontrollera känner vi oro inför.

Nu menar jag inte att oron är av den paralyserande sorten som gör att jag inte kan tänka på något annat. Men ibland kommer en liten, liten tanke: Tänk om det går åt helvete.

Så vad gör jag åt detta då? Jo, jag går till hennes säng när hon sover och kollar så att hon inte fryser, jag ser till att hennes blöja är torr så att hon inte får utslag i rumpan, jag ser till att hon rapar när hon ätit så hon inte får ont i magen. Massa små saker som jag kan ha lite kontroll över, så jag känner att jag ändå har lite kontroll. Och jag blir lite lugnare.

Kanske är det allt detta som är känslan av att vara pappa.