Ensamma

K var sugen på att lämna lägenheten en stund för lite shoping och självtid. Eftersom Elin just somnat passade det ju utmärkt.

Tio minuter efter att K åkt vaknade Elin och var pipig. Eftersom hon i stort sett alltid vill ha mat när hon vaknar såg jag framför mig hur det nu skulle bli lite jobbigt till K kom hem igen. Men efter lite gung och sång och TV-tittande var hon ganska lugn och så småningom kom K hem i gen och kunde ge Elin den mat hon så gärna ville ha.

Vi ger oss!

Det sägs att alla människor har en bristningsgräns. Jag påstår inte att jag eller K är där ännu, men jag börjar förstå att uttrycket nog inte är helt osant.

Sömnbrist är uppenbarligen ingen lek. Kombinera detta med en amning som funkar sådär bra. Vad får vi då? Ja, jag är inte helt på det klara med vad det är vi får, men jag kan meddela att det är inget bra. Problemet verkar vara att Elin vill ha mer mat än vad K:s bröst hinner med att producera. Detta ska förvisso vara ett övergående problem, men just nu innebär det att Elin äter ungefär var tredje timme och då håller hon på mellan 45-90 minuter. Detta frestar ganska hårt på K, som inte kan sova så mycket och dessutom får ont i bröstvårtorna av allt snuttande.

I morse ringde vi amningscentralen och de sade att det ofta kan vara på det viset, men att man kunde lindra trycket på K genom att ge Elin modersmjölksersättning mellan varven. Det enda vi har hört än så länge är att man så långt det är möjligt ska erbjuda bröstmjölk i första hand. Förmodligen finns det olika uppfattning om vad som räknas som "så länge som möjligt".

Så vi gav oss och insåg att det kanske kan vara bra med lite extramat. Som den praktiska pappa jag är begav jag mig iväg till butiken för att inhandla ersättning och en nappflaska. Tanken var att jag skulle hinna tillbaka lagom till K hade ammat Elin i ca 30 minuter och att vi sedan skulle kunna "stödutfodra" henne med ersättning. Skynda, skynda för att hinna hem, så att Elin inte skulle hinna gå i taket på grund av att hon inte fick tillräckligt med mat.

Väl hemma ligger K och Elin och sover gott bredvid varandra i sängen. Elin verkar mätt och belåten. Typiskt!

Lite senare uppenbarar sig tillfället. Elin har sugit ungefär en kvart på varje bröst, men visar efter lite rap att hon vill ha mer. Snabbt som en gasell fixar jag till lite ersättning och helt plötsligt är det jag som matar Elin. För första gången. En mycket skön känsla att få ge sitt eget barn mat. Om några månader kommer jag nog att fundera på vad det var som var så himla speciellt med att få flaskmata Elin, men just nu rider jag på tillfredsställelse-vågen och trivs med det.

I övrigt kan nämnas att jag nu gjort ett nytt försök att promenera med vagnen, denna gång i sällskap med K. Myycket gott resultat. Elin sov som en klubbad oxe hela rundan och det hela var riktigt njutbart. Den lilla gnagande oron fanns så klart där: undrar om hon är för varm/kall, drar det på henne, hon är väll inte exponerad för direkt solljus... Listan kan göras lång. Men på det hela taget var det en mycket bra promenad.

Dagens pryltips: Nappar med valfri text. Varför inte indoktrinera ungen redan från början genom att se till att det sugs på en napp med ett bra lagnamn, tex. Liverpool!

Besöken duggar tätt

Elins farmor och farfar har precis varit och träffat sitt andra barnbarn för första gången och de kunde intyga att hon var den sötaste ungen i världen. Elin visade upp sig från sin bästa sida. Hon hade ätit precis innan de kom och ville inte sova. I stället satt hon hos farmor i nästan en timme innan hon bestämde sig för att hon ville ha lite mer mat innan hon kröp till kojs. Hela tiden hos farmor var hon lugn och tittade omkring sig med sina stora, blå ögon. Varför är hon inte sådan när vi inte har besök?

Innan förlossningen bestämde K och jag att vi skulle vänta lite med att ta hem folk på besök. Vi misstänkte att vi skulle vara ganska trötta och kunde behöva några dagar på oss att hitta lite former i vår nya tresamhet. Det höll i ungefär sex timmar. Ett kompispar som råkade vara på genomresa i Malmö ville titta in på väg hem. Självklart skulle de få göra det. Dagen efter var det ett annat par som kikade in en liten stund, efter att ha fått klartecken från mig och K. Och sedan kom K:s föräldrar och sen har det bara rullat på.

Vi är trötta och vi borde kanske väntat några dagar med att ta hit folk. Men samtidigt är vi ju så stolta över Elin och vi vill ju visa upp henne. Och vi har faktiskt haft en "inträdesbiljett" till lägenheten. Alla som kommit hit, och stannat längre än bara några minuter, har fått ha med sig mat. På så sätt har vi sluppit att vara "värdpar" som ska fixa mat och fika. Himla skönt faktiskt.

Har också hunnit med första barnvagnsrundan med Elin. K stannade hemma, för att få lite "självtid". Jag, Elin och Ebba (hunden) gav oss ut på en halvtimmes promenad. Jag såg framför mig hur jag som stolt pappa skulle styra runt barnvagnen med mitt rykande färska barn i och allt skulle vara vackert och fint. Att jag gick på den lätta!! Så fort v kom ut började Elin visa att hon inte alls var på humör för en promenad. I min enfald trodde jag att om jag bara kommer i gång och går kommer hon snart att lugna ner sig.

En kvart senare vänder jag slokörat hemåt Elin har gråtit nästan hela tiden. Det visar sig att hon bajsat, förmodligen så fort vi kom ut. Hon lugnade sig en aning när vi stannade och jag tog upp henne i famnen, men efter en stund kom hon igång igen. Hon sökte även med munnen efter något att suga på, så jag fattade ju att hon dessutom ville ha lite mat.

Jag kände mig som en barnmisshandlare när jag gick där med en gråtande unge i vagnen. Känslan av att all tittade på mig och på en sekund sorterade in mig i "dålig-pappa-facket" var påtaglig. Nästa gång jag går ut ska jag se till att Elin är ordentligt mätt och nybajsad.

Då börjar det.

Så satt man då där, på en förlossningssal. Klockan var sent, eller tidigt, eller...ja, det kund ha varit när som helst på dygnet. Jag och K hade varit vakna i nästan hur många timmar som helst och nu var vi så pass trötta att tiden på dygnet inte längre var relevant. Det enda som var relevant var att vi, jag och K, just hade blivit föräldrar.

Jag vet ju nu att klockan var 02.56 och dagen var den 24/7 2009. Jag vet också att jag hade blivit pappa till Elin, 4135 gram tung och 51 cm lång. Och jag var glad och trött.

Nu har det gått några dagar. Jag är fortfarande glad och trött. Trött för att varken jag, K eller Elin har sovit på regelbundna tider sedan värkarna satte igång. Jag och K har totalt anpassat oss efter Elins icke-existerande dygnsrytm och har på grund av det ett mindre sömnunderskott. Förmodligen är vi otroligt representativa som föräldrar till nyfödda på det viset.

Jag är även glad. Glad för att det mesta verkar funka som det ska. Allt fungerar dock inte klockrent. När läkaren undersökte Elin på BB dagen efter förlossningen kände hon ett litet glapp i ena höften. Inget farligt, sade hon, men det kunde bli lite jobbigt. För om höften glappar för mycket kunde man behöva gipsa Elins höft i några veckor, för att höftledskulan skulle sätta sig ordentligt. Detta för att höftleden inte skulle bli sliten i förtid. Vi fick tid för ultraljudsundersökning några dagar senare, där man skulle kolla mer noggrant om det verkligen var något fel.

K och jag beslutade oss för att inte oroa oss i onödan. Visst , vi tyckte båda två att vi hade hört hur det knäppte till i Elins höftled när läkaren drog och bände i hennes ben. Men hon hade ju sagt att det inte var något farligt och att det var lätt att fixa om man upptäckte det tidigt. Men att inte oroa sig visade sig var svårt. Jag brukar annars inte ha några problem med just det, att inte oroa mig. Brukar ofta resonera som så att det inte är någon idé att oroa sig i förskott, för om det man oroar sig för aldrig inträffar har man ju varit orolig helt i onödan. Nu gick inte det. Jag vill ju att mitt barn ska få vara frisk och kry i så stor utsträckning som möjligt och att då börja resan med att ha en dålig höft känns liksom inte som en kul start.

Vi hade oroat oss i onödan. Undersökningen visade att det förvisso fanns ett visst glapp, men att det var så pass litet att det var försumbart och med största sannolikhet skulle fixa till sig själv. Dock fick vi besked om att att vi skulle få komma till röntgen när Elin var tre månader gammal och fått lite mer kalk i skelettet, för en uppföljande undersökning Så nu är man ju lite orolig i alla fall. För om det inte fanns en risk att det inte skulle bli bra hade vi ju inte behövt göra en uppföljande undersökning. Eller? Hmm...jag börjar visst bli nojig.

Ett annat litet orosmoln är att amningen är ganska jobbig. Inte för mig och inte för Elin, men för K. Och därmed blir det jobbigt åt minstonde för mig. Det gör ont i K:s bröst när Elin ammar. Ena bröstvårtan har dessutom blivit lite sårig, vilket på intet sätt underlättar. Det gick så pass långt att K satt och grät av smärta när hon skulle mata Elin. Snacka om att jag kände mig liten och totalt värdelös. Att se K sitta och vrida sig av smärta, för att göra något som bara hon kan göra, ge mat till hennes och mitt barn, gör ont även i mig. Och jag kan inte göra ett piss. Jo, jag kan finnas där och stötta och försöka trösta, men det gör ju inte mindre ont för det.

Det gick så pass långt att K började fasa för de stunder då Elin var på väg att vakna. Känslorna hon började få för Elin var mer skräck än kärlek. Och att som nybliven "ammerska" vara stressad över den situation som kräver lugn och ro för att fungera kan inte var bra.

Turligt nog hade vi ett besök hos en barnmorska inplanerad, som kom med lite tips och trix. K ringde även till sin brors sambo, som har två barn och även hon haft problem med amningen. Hon kom och gav lite goda råd, men framförallt stöd och värme. Jag tror att det var viktigt för K att få höra att hon gjorde allt rätt och att det förmodligen skulle bli bättre.

Och nu har det börjat bli bättre. Det gör mycket mindre ont, vilket gör att K kan slappna av mer, vilket gör att amningen fungerar bättre.

Det ska nog bli bra det här.