En helt ounik unik unge, som skriker.

Promenad med barnvagn inne i Malmö idag. Kombinerad shoppingrunda och motionspromenad. Dessutom var det skönt att komma ut lite nu när temperaturen hade sjunkit under den mentala kokpunkten.

Det kryllade av mer eller mindre nyblivna föräldrar och deras ungar på stan. Det fick mig och K att tänka till lite. Som nyblivna föräldrar har vi gått omkring och tyckt att det vi varit med om varit otroligt speciellt och att Elin verkligen är unik och att i stort sett ingen annan människa kunnat förstå hur vi känner. Kanske inte riktigt så översvallande, men nästan.

När vi såg alla andra föräldrar kom en helt annan känsla över oss. Det som varit så speciellt och nästan obegripligt för oss måste ju ha känts i stort sett likadant för alla. Det kändes nästan som om de andra föräldrarna stal lite av våra "speciellhet".

Under eftermiddagen och kvällen har Elin inte haft lust att sova. Eller inte kunnat, oklart vilket. Hon har bitvis legat tyst, men mest har det pipits, gråtits och gnällts. Inget har varit bra. Inte vagnen, inte sängen, inte bärselen, inte famnen. Mat har hjälpt en kort stund, sedan körde hon igång igen. Jag tog henne i bärselen och gick ut med Elin och Ebba och då sov hon så länge vi var ute, men när vi kom in drog hon igång igen. Detta har fortsatt nu under natten och hon har nu precis somnat, sedan jag fyllt henne med modersmjölksersättning.

Det blir jobbigt efter ett tag när det gråts under en längre tid. Jag känner mig uppgiven för att jag inte kan få Elin att må bra och sluta gråta och till slut börjar jag även känna irritation. Jag börjar till och med känna att jag inte tycker om mitt barn, i alla fall lite. Detta upphör så fort hon har en liten paus i sitt gråtande och helt plötsligt är hon världens gulligaste unge igen. Jag vet att de där mindre trevliga tankarna hör i hop med att jag är trött, men de är lika otrevliga ändå. Jag har mycket svårt att se att jag någonsin medvetet skulle kunna skada Elin, men det känns ändå väldigt obehagligt att känna en lätt aversion mot sin egen dotter. Skulle det sedan visa sig att hon blir ett kolikbarn, vilket jag verkligen, verkligen inte hoppas, så kommer min mentala ballans förmodligen sättas på hårt prov. Jag ser framtiden an med skräckblandad förtjusning.