Ett vakande öga

Innan Elin föddes pratade jag och K om hur Ebba, vår hund, skulle ta det här med att vi plötsligt en dag kom hem med en lite hjälplös parvel som skulle glida in på ett bananskal och placera sig ett steg över henne i hackordningen. För vi var överens om att det var så det var tvunget att vara. Hundar är flockdjur och definierar andra i flocken som över eller under i rangordning. och hunden måste vara längst ner i rangordningen och inte få för sig att den kan bestämma i flocken. Än så länge har vår eventuella oro varit obefogad.

Till en början var Ebba ganska ointresserad av Elin. Hon nosade lite på henne någon gång, sedan har hon i stort sett låtit henne vara. Det är först nu de senaste dagarna som Ebba börjat visa intresse för det där lilla knyttet som ibland skriker, oftast sover och emellanåt äter och bajsar (ibland samtidigt).

Några gånger när Elin har legat i sin säng i sovrummet och jag och K inte varit där har vi hittat Ebba liggande antingen precis innanför tröskeln eller på sängen. Hon sover inte, hon ligger där och håller koll på vem som närmar sig Elins säng. Och i morse när jag hade lagt Elin i vår säng medan jag gick och borstade tänderna hade Ebba hoppat upp där och satt och vakade över henne när jag kom in. För Elin hade ju börjat gnälla lite och Ebba verkade tycka att varken jag eller K reagerade tillräckligt snabbt. Kan det vara så att Ebba har förstått att Elin är det senaste tillskottet till flocken och att hon behöver ses efter? Förmodligen. Himla gulligt av henne är det i vilket fall som hellst.