Valvaka.

Efter en bra bilresa till Stockholm, där vi lyckades hålla Elin på gott humör hela resan, fick vi sedan uppleva den förmodligen jobbigaste natten med henne hittills. Mest var det vårt eget fel så jag ska väll inte klaga egentligen, men eftersom jag får bestämma själv vad jag skriver här så blir det lite beklagande i alla fall.

Det första felet vi gjorde var att vi höll Elin vaken på tok för länge. Eftersom vi skulle sova över i kompisarnas övernattningslägenhet utan TV ville vi inte gå dit innan vi sett tillräckligt av valvakan för att se hur det skulle gå. Och när vi till slut insåg att det fanns tillräckligt många mentala kalhyggen med rösträtt för att SD skulle klämma sig in i riksdagen var klockan ganska mycket och Elin var helt förbi det stadie när hon somnar lätt och i stället trätt in i den fasen när hon bara gråter och är arg.

Nästa fel vi gjorde var att ta Elin till övernattningslägenheten och direkt försöka få henne att somna. Min teori är att eftersom hon inte alls varit där tidigare blev det nog lite konstigt för henne när det helt plötsligt inte fanns något runt omkring henne som hon kände igen.

Så det blev till att fortsätta med valvakan. Till slut somnade hon ju, men jag tappade så småningom räkningen på hur många gånger hon vaknade under natten. Och då är nog jag den som sovit mest i natt. K drog, som vanligt, det tunga lasset. Det är nog bra att hon börjar jobba snart så hon får vila upp sig lite.

Föräldraledigt

Japp, nu är de igång då; mina Bonda-med-Elin-månader. Tanken är att jag ska vara jobbfri fram till början av februari nästa år men det hela är lite flytande och avgörs i slutänden av när vi lyckas få en dagisplats till Elin. Dessutom fuskar jag lite nu i början eftersom K har semester i två veckor och vi därmed är hemma båda två. Men snart så...

Vi har inlett vår gemensamma ledighet med en roadtrip Malmö-Karlskrona-Böta-Stockholm-Böta-Karlskrona-Malmö, där vi just i detta nu är på väg mot Sthlm. Bilåkning är en av Elins bästa grenar vilket är skönt eftersom vi allt som oftast flänger runt i landets södra delar. K snackade lite med grannen häromdagen och deras unge gillade varken att åka bil eller vagn, vilket vårt fall hade varit katastrof.



Angående Elins gående så har hon nu tagit ett stort kliv framåt (kass skämt, men jag kunde inte låta bli). Plötsligt en dag bestämde hon sig bara för att det var störtlöjligt att hålla i sig i möbler och annan fast utrustning och sedan dess har hon promenerat runt utan större besvär. Ett och annat fall blir det så klart, men än så länge har hon inte tillfogat sig själv några bestående skador.

Små, små steg.

Igår hände det. 1 år, 1 vecka och två dagar efter att hon föddes tog Elin sina första stapplande steg utan stöd.

K och jag satt på golvet med Elin mellan oss. K släppte henne och plötsligt tog Elin några steg mot mig. 2-3 stycken blev det innan hon tappade ballansen och jag fick fånga henne. Vild glädje utbröt, minst imponerad verkade huvudpersonen vara.

Idag var vi hemma hos Daniel och Åsa. Jag och Elin var ute i trädgården för att övervaka Daniels grillning när Elin utan förvarning tog fyra steg innan hon bestämde sig för att försöka falla. Så det går framåt. Hon passade även på att leka med Rufus, Daniel och Åsas son, som är några månader äldre än Elin. De jagade varandra lite över golvet, Rufus gåendes och Elin krypandes.

Dessutom försökte Rufus pussa Elin, men hon spelade svår och vände bort huvudet. Jag får nog ta ett snack med Daniel. Rufus får faktiskt ta det lite lugnt, han kan ju inte bara kasta sig på tjejer på det viset.

Long time, no see.

Här händer det verkligen inte mycket. Jag tänker inte skylla ifrån mig, jag har helt enkelt inte känt för att skriva på ett tag. Jag är dock inte riktigt redo att dra ut pluggen för bloggen ännu då jag har en känsla av att skrivlusten kan komma över mig framåt september igen. Då är det nämligen dags att skicka iväg K till jobbet igen så att jag kan få vara hemma med Elin. Som det ser ut nu kommer jag vara föräldraledig i knappt fem månader, vilket jag ser fram emot något enormt.

Jag har nu varit ifrån Elin och K i en vecka och sitter på tåget på väg mot Karlskrona för att träffa dem igen. Jobbet har varit ganska hektiskt denna veckan, så K tyckte att de kunde tära lite på hennes föräldrars gästfrihet. En idé som passade mig bra, eftersom jag ändå knappt skulle haft tid att vara särskilt familjär. Det är dessutom ganska skönt att vara själv hemma när jag vaknar efter ett nattpass och kunna driva runt i ensamhet och vakna i lugn och ro utan att få dåligt samvete över mitt dåliga morgonhumör.

Hur går det för Elin då? Snabbt skulle jag vilja svara. För några dagar sedan fyllde hon 1 år. Vad fan hände. Det var ju inte alls länge sedan jag och K hoppade in i Anna och Pärs bil och fick skjuts till KK i Malmö. Nu, helt plötsligt och utan någon som helst förvarning, har hon ett gäng tänder, hon ställer sig upp och står ibland utan stöd, hon babblar på som tusan och slänger till och från iväg ett nästan riktigt ord. De små babykläderna hon hade i början ser nu så små ut att det nästan är löjligt, vilket i sig är märkligt eftersom det känns som att hon inte har blivit så mycket större. En lätt känsla av panik fattar ibland tag i mig eftersom det går så jäkla fort allting.

Men ibland är Elin fortfarande alldeles, alldeles liten. Som när hon har somnat bredvid mig i Ks och min säng och jag ska bära henne till hennes egen. När hon då gosar sig riktigt nära mig och är helt avslappnad, tung i kroppen och helt lugn. Varje gång det händer älskar jag henne lite extra mycket och då är hon fortfarande min lilla, lilla tjej.

Liten bli större.

Nu har hon varit med oss i lite drygt elva månader, den goda Elin. Och jösses vad det har hänt saker de sista veckorna.

Det började egentligen på mors dag med att hon för första gången kröp. Det gick långsamt och lite vingligt, men det skulle det snart bli ändring på. Den senaste veckan har hon förfinat sin förflyttning och har nu inte bara börjat få upp bra fart, hon forcerar numera trösklar och andra hinder utan synbar ansträngning.

Hennes ballans har dessutom blivit bättre. Detta har resulterat i att hon reser sig upp mot saker och ting. Än så länge står hon bara med stöd, men det känns som att de första egna stegen är på gång så smått.

Just nu är vi på en liten semesterresa till Småland och huserar i Ks föräldrars sommarstuga och har det gott. Som sällskap har vi två kompisar som vi vallar runt i landskapet och för tillfället är vi i Kosta för lite spontanshopping. Dessutom får vi lite avlastning, ibland är det skönt att kunna lasta över Elin till någon annan. Det enda jobbiga är att Elin verkar hålla på att lägga om sina sovtider, vilket gör det lite svårt att planera dagarna. Vi är inte riktigt på det klara med om det är en utveckling eller en reaktion på miljöombytet men det lär vi väll bli varse.

Till helgen ska Elin sova borta utan mig eller K för första gången. Vi ska iväg på två olika bröllop och Elin ska vara hos farmor och farfar. Som det verkar väntar de otåligt på att vi ska komma och lämna henne i deras vård.

Lite bilder

Det var länge sedan jag lade upp bilder på Elin, så jag tog mig åtminstone lite i kragen och fixade några stycken.

I like to move it, move it!

I söndags, på självaste mors dag, började Elin krypa. Själva premiären missade jag eftersom jag var iväg på jobb i Västerås, men hon var snäll nog att visa upp sina nya färdigheter för mig när jag kom hem framåt aftonen. Nu är hon ju ingen racer direkt, men hon förflyttar sig. Vi har länge trott att Elin skulle bli en rumphasare, hon har det liksom i generna, men till slut kom hon väll på att hon hellre sliter på knäna än på byxbaken.

Så nu börjar en ny fas i föräldraskapet; att ständigt ha koll på var hon finns. Tidigar har det ju varit väldigt smidigt och lätt: där hon lämnades kunde man även finna henne. Och det gjorde ingenting om det låg en skål med knappnålar några meter bort. Så är, så klart, inte fallet längre. Hon har dessutom kombinerat sitt krypande med ett nytt intresse; dörrfösning. Hon kan roa sig länge framför en dörr på glänt och sitter och drar den fram och tillbaka. Mycket intressant tydligen. Ännu har hon inte lyckats klämma sina fingrar i någon dörrspringa, men skam den som ger sig.

Jag fick även en bild skickad till mig häromdagen. Jag jobbade kväll och K hade lagt Elin, men hörde att det lilla livet inte ville sova. När K kom in i sovrummet hade Elin satt sig upp, fattat tag i spjälorna och dragit sig upp till halvstående. Hon var mycket nöjd. Det känns som det börjar röra på sig nu.