"Borta bra men hemma bäst" eller "Högmod går före fall"

För inte allt för lång tid sedan (jag har ju ändå bara varit pappa i drygt fyra månader) pratade K och jag stolt med varandra och konstaterade att det var så skönt att det aldrig var några problem att ha med Elin hem till folk. Hon var lika lugn, glad och trevlig som hemma och det var inga som helst problem att få henne att sova i, för hennes del, vilt främmande människors sängar medan mamma och pappa satt i ett annat rum och umgicks med sina vuxna vänner. Nöjda klappade vi varandra i ryggen och njöt av vilka bra föräldrar vi var. Detta var ju precis så som vi hade sagt att vi ville ha det och vi hade lyckats. Vi måste ju helt enkelt vara ganska bra på den här föräldragrejen.

Vårat trackrecord för de senaste besöken hemma hos diverse bekanta har varit förgörande för vårat tidigare så gigantiska parentala självförtroende. Elin gnäller, vill bara vara hos mamma och pappa, vill inte somna och när hon väll slumrar in varar sömnen bara en stund innan hon vaknar.

Så nu verkar det som att jag och K helt enkelt är totalt vanliga medelföräldrar, vilket ju verkar vara helt otroligt. Så ju mer jag tänker på det infinner sig en insikt. En insikt som jag förmodligen kommer ta till varje gång Elin går emot det som jag och K har "bestämt" ska hända under hennes resa mot vuxenvärlden: Det är bara en fas!

En fas. Nu känns det mycket lugnare igen.



Titta på andra pappabloggar och rösta på Tjuvtitt.

Trött och grinig

Den senaste tiden har jag jobbat på tok för mycket. Sju pass förra veckan, blandat dag och natt. Tiden hemma har i stor utsträckning gått åt till att sova, så jag har inte haft så mycket kvalitetstid med K och Elin.  I går morse slutade jag kvart i åtta, sov tre timmar och gick sedan upp för att tvätta. Sedan kom en barndomsvän och hans sambo på besök och trotts att jag var trött blev klockan tisdag innan jag gick och lade mig. Sedan upp i morse igen för att jobba ytterligare ett pass idag. Så jag har inte haft så otroligt mycket tid för K och Elin på några dagar, så när det nu ikväll var dags att mata Elin anmälde jag mig som frivillig, så jag skulle få möjlighet att vara pappa en stund.

Kvällsmatningarna kan ibland vara lite stökiga. Elin är ofta trött vid det här laget och vill nog helst av allt sova. Hon klarar dock inte av att nå hela vägen fram till sömnlandet om hon inte får mat. Så när det blir dags att äta är hon ofta lite grinig och matningen kan ta en stund eftersom hon med jämna mellanrum lir irriterad och börjar gråta.

I normala fall är detta inget problem. När hon börjar protestera brukar det funka att byta flaskan mot nappen och att sätta henne upp i knät en stund. Sen är det bara att fortsätta. I kväll blev det inte alls bra. Hon ville inte alls sluta gnälla och förmodligen gjorde jag det hela värre genom att jag inte på något sätt kände mig lugn och harmonisk, utan helst av allt bara hade somnat själv. Så desto mer Elin protesterade, desto mer irriterad blev jag. Till slut kom K och frågade om hon skulle ta över, vilket jag med en lätt sur ton tackade ja till. Några minuter senare var Elin mätt och belåten och somnade sedan relativt omgående.

Ett litet sting av avundsjuka smög sig på mig när matningen fungerade så bra så fort Elin hamnade i K:s famn. Men när jag tänkte lite mer sansat på det hela är det ju inte så konstigt att K och Elin står varandra lite närmre just nu än vad jag och Elin gör. De umgås ju i stort sett under all ledig tid och känner förmodligen varandra ruskigt bra vid det här laget. De dagar jag jobbar ser jag ju i regel bara Elin några få timmar och har inte alls samma möjlighet att komma henne in på livet.

Detta är helt i sin ordning och något jag vet kommer svänga åt andra hållet när K börjar jobba igen och det är dags för mig att vara pappaledig. Förhoppningsvis är det då dags för mig att kliva fram och ta över när Elin är sur och grinig och inte alls vill vara med på noterna och K sitter där och är trött och sliten efter en veckas jobb.



Titta på andra pappabloggar och rösta på Tjuvtitt.

Greppvänlig

Hon börjar bli en stor tjej nu, Elin. Eller, hon är ju fortfarande alldeles för liten för att ens äta själv ännu, bland annat beroende på att hon har lite svårt att hitta munnen ibland. Men det går framåt.

För tillfället jobbar hon hårt på att sitta upp utan stöd. Det går inget vidare, men det märks på henne att hon tycker det är roligt att betrakta världen ur ett annat perspektiv än ryggläget. Hon har sedan ett tag tillbaka börjat greppa saker med stor färdighet och det mest hon får i sina händer försöker hon stoppa i munnen. Tack och lov har hon inte börjat förflytta sig ännu, så har man lagt henne på ett ställe kan man räkna med att även hitta henne där en stund senare. Vilket gör det en aning lättare, då vi inte behöver plocka undan allt smått som hon kan sätta i halsen. Den dagen, den sorgen.

Det märks även att hon följer med mer i vad som händer runt omkring henne. Hennes blick fladdrar inte runt lika planlöst längre och hon är intresserad av mer än bara tända lampor.

Och det bästa av allt: så fort hon får syn på K eller mig spricker hon upp i ett stort leende. När jag har varit på jobbet hela dagen och kommer hem och möts av det leendet blir jag varm ända in i själen.

För övrigt har jag registrerat bloggen på en topplista för pappabloggar.  Gå gärna in och rösta, eller om du är just pappabloggare; registrera din blogg.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Pappajobb

Traditionellt sett ska ju pappor kunna vissa saker. Jag tänker på sådant som att måla hus, lära barnen att fiska, göra upp eld och leka vildsinta lekar.

Därför kände jag mig väldigt pappig och en smula manlig när jag i helgen på så gott som egen hand lyckades byta termostat på bilen. Utrymme och verktyg stod förvisso mina föräldrar för och lillebror använde en livlina och ringde en vän för att få råd (som visade sig vara fel), men i övrigt löste jag det hela helt på egen hand.

Nu är ju inte Elin tillräckligt stor för att uppskatta att hon har en sådan händig pappa, men tids nog kanske hon känner samma känsla för mig som jag känner för min pappa. Han har så vitt jag vet ännu inte gått bet på något av alla de handy-man-jobb som han gett sig i kast med. Han har skruvat på bilar, lagt golv, dragit elledningar, byggt ett eget garage från grunden och lärt mig fiska. En gång när jag var sex-sju år gammal kastade han en snöboll som träffade mig i ansiktet så jag fick näsblod. Mycket vildsintare än så ska man nog inte leka med sina barn.

Jag tror att det är en sådan pappa jag vill bli. Jag måste inte nödvändigtvis ge Elin näsblod, men jag vill bli en pappa som fixar punkteringen på hennes cykel, som bygger en schyst hylla till hennes rum och tar med henne ut i skogen på ett tältäventyr med öppen eld och korvgrillning.

Fram till dess får jag helt enkelt fortsätta fixa med bilen. Det har jag ju i alla fall rett ut än så länge.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Reklamglad

I samband med de flesta reklamavbrott på TV här i bogrottan börjar antingen jag eller K att zappa i stället för att snällt titta kvar på budskapen. För ärligt talat är många reklamfilmer ganska tråkiga, för att inte säga direkt dåliga.

Ett undantag den senaste tiden är dock filmen som visas nedan. Förmodligen drar den min uppmärksamhet till sig för att den innehåller ett litet barn, men även bortsett från detta tycker jag den är fantastiskt rolig.




Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Fars dag

Den första Fars-dagen där jag befunnit mig på den mottagande sidan är nu snart slut. Eftersom jag jobbade till fyra i natt blev det ingen väckning i ottan, vilket jag totalt uppskattar. Jag är ju ingen stor idol av tidiga uppvaknanden ens om jag fått sova en hel natt.

Premiärfarsdagspresenten innehöll en påse blandade godsaker i form av te, marmelad, mörk choklad och lite annat smått och gott. Dessutom fick jag inte en, utan två av den mest klassiska av alla gåvor som fäder får åp denna dag: slipsar. Detta klädesplagg, eller om man hellre vill kalla det en manlig accessoar, är inget jag bär till vardags, eller ens varje helg, men vid några tillfällen varje år åker den ändå på. Det var nu ett tag sedan jag köpte mig en ny slips, så två nya och synnerligen snygga slipsar kom väl till pass.

För övrigt är det en mycket märklig känsla egentligen, det här med att bli firad som far. Inte själva firandet, men att jag är far. Eller pappa i alla fall. Far låter så väldigt högtravande och så o-jag. Att jag blivit pappa har jag ju haft relativt klart för mig i lite drygt tre månader nu och dessutom hade jag i runda slängar 35 veckor på mig att förbereda mig innan det faktiskt var dags.

Ändå är detta med att vara pappa så otroligt omtumlande. Det är svårt att förklara hur Elin på så kort tid lyckats få ett så fast grepp om mitt hjärta. Jag tänker på henne så got som för jämnan, jag skrattar och oroar mig om vartannat. Känslan jag får när hon ligger och kikar om kring sig, får syn på mig och spricker upp i ett otroligt genuint leende värmer och gläder på ett helt fantastiskt sätt.

Oron gav sig uttryck härom morgonen när jag satt på tåget hem efter ett nattpass. Jag slumrade till ett ögonblick och drömde att jag satt på tåget med Elin i famnen. Jag känner hur Elin börjar glida ur mitt grepp och jag ser hur hon faller mot det hårda, kalla golvet. I samma stund vaknar jag med ett ryck och ger ifrån mig ett förskräckt litet utrop. I samma stund som jag vaknade insåg jag att det hela var en dröm, men ändå dröjde en panikartad känsla sig kvar en ganska lång stund efteråt.

Då kändes det mycket bättre att få lite trevliga farsdagspaket av en glad och jollrande dotter.

Min egen pappa fick ett telefonsamtal som grattis. Lite tråkigt, men avståndet till Karlskrona är lite väl långt för att ge sig iväg sådär över dan när man har jobbat sent. Hade han läst Sydsvenskan hade jag kunnat skicka en hälsning där, men eftersom han inte är skåning misstänker jag att han ytterst sällan är inne på deras hemsida. En tröst kan vara att jag skickat bud med lillebror, som kommer leverera en modest present så fort han får möjlighet.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Snön faller

Säsongens första snöfall här i Malmö håller just nu på här utanför våra treglasfönster. Det lägger sig inte, men det är principen som räknas.

Så vad tycker då Elin om det första snöfallet i hennes liv?

She couldn't care less! Hon vill bara ligga på golvet och gladskrika. Tjejen måste uppenbarligen lära sig att prioritera.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Mysstund

K har stuckit iväg för att träna. Ett perfekt tillfälle för mig och Elin att vara bara för oss själva och mysa och ha roligt. Så vad hittar vi på för något kul då? Jo, Elin sover och jag väntar på att hon ska vakna. Vilket förmodligen kommer inträffa strax innan K kommer hem igen.

Jäkla unge.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.

Skratt och gråt.

I går ringde K mig på jobbet. Jag stod på sjukhuset och höll förhör med en stackare som vaknat av att det brann i det rummet han låg och sov i. Han hade förvisso klarat sig ganska bra, och var hyfsat nöjd med att han överhuvudtaget hade vaknat. Så när min telefon började sjunga i fickan var det med viss tveksamhet jag tog upp luren. Men jag såg att min kollega var beredd att ta över, så jag smet ut från salen och svarade.

Det visade sig att K hade fått Elin att skratta, något vi inte lyckats med tidigare. Ler gör hon stup i kvarten och hon är även fantastiskt duktig på att släppa ifrån sig glada ljud, men just skratt har lyst med sin frånvaro. Det var en härlig känsla att höra sin egen dotter skratta, även om ljudet kom ur en telefonlur. Det kändes som att vi hade en liten familjestund, trotts att vi befann oss några mil från varandra.

Sedan dess har vi försökt få henne att skratta igen, utan att få så mycket som en ryckning i mungipan som tack för besväret. Att det kommer igen vet vi ju, men jag vill höra henne skratta nu. Ljudet gör mig alldeles lycklig.

Idag fick vi även Elin att gråta genom vår påverkan. Fast jag är faktiskt helt oskyldig till detta, så det är mer sant att det var genom K:s påverkan. Eftersom det har varit en regnig dag blev det så att vi hamnade i soffan med en film.Samtidigt passade K på att klippa Elins naglar. Plötsligt hör jag hur K ger ifrån sig ett läte av förfäran. Samtidigt hör jag hur Elin drar efter andan och förbereder sig för ett "riktigt ledsen"-gråt. Och sen kommer ljudet som jag och K har lärt oss betyder att något är riktigt fel. Det är långt ifrån samma ljud som kommer över hennes läppar när hon är trött eller hungrig eller bara allmänt missnöjd. Det här gråtet visar klart och tydligt att något antingen gör ont eller har skrämt henne riktigt ordentligt. Det är inte ofta vi fått höra det än så länge, vilket vi så klart är väldigt glada för.

Som ni med stor sannolikhet redan räknat ut hade K klippt Elin i ena fingret. Ingen allvarlig skada på något sätt, ett litet jack längst ut på ena långfingret, precis tillräckligt djupt för att det skulle komma lite blod. Blodflödet upphörde så gott som omedelbart och gråten försvann även den ganska omgående.

K tyckte det var oerhört klantigt av henne att klippa så fel och jag misstänker att hon ett tag tyckte att hon var världens sämsta mamma. Men jag har på känn att det kommer hända mer än en gång att både jag och K kommer göra Elin illa på ett eller annat sätt. Vi väntar båda två på den gången då någon av oss går med Elin liggande på armen och råka gå för nära en dörrpost och därmed ser till att Elin får en smäll i huvudet som sticker ut utanför vår armbåge.

För det är ju så. Hur försiktigt man än är och hur mycket man försöker skydda sitt barn från olyckor och skador kommer man att göra misstag ett antal gånger. Nästan garanterat kommer jag så småningom sparka boll med Elin och skjuta henne i ansiktet. Eller jaga henne och ha jätteroligt ända till det ögonblick hon springer rakt in i ett bord.

Det man hoppas på är ju att det inte går så illa att det blir permanenta märken.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.