Febervarm.

Så har den kommit till slut; Elins första dokumenterade feber. 39,3 är toppnoteringen än så länge, vilket resulterade i en barnalvedon levererad bakvägen. Sen åt hon och somnade, så vi får se vad som händer.

Hon har inte visat några andra sjukdomssymptom såsom hosta, röda ögon eller märkliga utslag. vad hon däremot uppvisat är ett ovanligt frekvent tuggande på saker och ting, vilket fått mig och K att dra slutsatsen att första tanden är på väg. Och att detta kan ge feber vet ju varje duktig småbarnsförälder. Således känner vi oss inte onödigt oroliga över febern, även om vi oftare än vanligt kollar av Elins allmäntillstånd. En aning grinigare och gråtigare än normalt, men med tanke på att hon oftast är gladast i stan innebär det inte så mycket att hon är på något sämre humör än vanligt.

Jag lär få tillfälle att återkomma. Antingen skall det firas att tanden kommit, eller så ska det skrivas om någon sjuka hon dragit på sig. Vi får helt enkelt vänta och se.

Nattliga äventyr.

Klockan var strax midnatt och jag hade just kommit hem från jobbet. Tänderna var nyborstade och linserna låg i sitt etui på hyllan i badrummet. Medan jag klädde av mig byxor och tröja hörde jag de tunga, regelbundna och lugna andetagen från K, Elin och Ebba. De sov gott alla tre och snart skulle även jag få krypa ner i sängen och få några timmars sömn efter en lång dag på jobbet.

Just som jag skulle dra undan täcket i sängen hörde jag hur Elins andning ändrades till en mer orolig rytm. Det kom tre hostningar, men det var inget jag direkt höjde på ögonbrynen för eftersom hon varit lite hostig senaste dagarna. 

Sen kom det. Kräkljudet. K for upp ur sängen som om hon blivit stungen av ett bi. Faktum är att hon var uppe ur sängen och klarvaken innan jag ens hunnit börja röra mig i riktning mot Elins säng. En fantastisk mamma.

Elin har egentligen aldrig kräkts ordentligt innan. Ett och annat minimalt småkräk direkt eftermatningen, men inte ens något att notera. Nu tog hon igen de många missade kräkupplevelserna. Det var inte så att hon höll på och ulka, men med in enda kräkning lyckades hon träffa allt i sängen utom sin gosekanin och det luktade inte hallon. 

Så det blev till att spola av det värsta som hamnat i Elins väldokumenterat långa hår, torka av resten av henne med babyvåtservetter, riva ur alla hennes sängkläder och placera dem tillsammans med hennes pyjamas så långt från vårt sovrum som möjligt (minimerar luktfaktorn) och sedan till slut gå till sängs. Elin fick sova hos oss resten av natten eftersom vi inte var särdeles pigga på att bädda om hennes egen säng.

Hur tog Elin detta spektakel då, kanske ni undrar. Det kan ju var ganska chokerande att vakna av att man kräks och sedan bli upprykt ur sängen och snabbduschad och avtorkad mitt i natten. Tja, om ni kollar in bilden nedan så får ni se ungefär vilket humör hon var på under hela händelsen. Bilden är inte tagen vid tillfället, utan illustrerar bara hennes sinnesstämning.

Oj då...

Tusan vad tiden går. Och ingenting skriver jag. Dåligt är vad det är.

Efter förra inlägget ville Anna att jag skulle lägga upp bilder på Elin och Ebba. Jag kikade igenom mina bilder och hittade egentligen bara en bild som jag kände för att publicera. Så för att det inte skulle bli så tomt slängde jag in lite andra bilder med. Håll till godo.

I stridens hetta

Så har Elin fått sin första synliga skada. Knappt synlig förvisso, mest en knappt märkbar rodnad i pannan.

K hade varit ute på den dagliga långpromenaden med Ebba och hade självklart Elin med sig. När de kommit hem och K höll på att ta av Elin sin overall fick Ebba ett av sina tokspel. De inträffar lite då och då och brukar i regel innebära att hon springer fram och tillbaka som en galning och vill bli lekt med. Nu var det ju inte riktigt läge för K att med liv och lust kasta sig in i leken, vilket gjorde att Ebba till slit kom en aning när. Så pass när faktiskt att hon till slut trampade Elin i pannan under en av sina passeringar.

Elin tog incidenten ganska dåligt. Även om Ebba är en väldigt liten hund gjorde det självklart ont och dessutom blev hon nog ganska rädd. Storgråtet togs fram och enligt uppgift ska hon ha vädrat lungorna ganska bra en stund. Till slut var det hela dock bortglömt för Elins del och hon blev sitt vanliga glada jag igen.

På grund av händelsen hamnade Ebba i onåd hos K och fick matchstraff och utvisades till sovrummet ett tag för att tänka över vad hon gjort. För sådan är hon (Ebba alltså), hon är väldigt bra på att reflektera över vad hon gjort och har fattat det här med handling och konsekvens. Ehhh...

För att vi inte ska få socialen på oss ska det tilläggas att det i normala fall fungerar väldigt bra mellan Elin och Ebba. Kommer Ebba in i rummet får hon ofta en blick och ett leende eller skratt från Elin. Och Ebba uppehåller sig ofta i närheten av Elin och de är klart intresserade av varandra. Det ska bli kul att se hur Elin blir mot Ebba när hon blivit lite större.

Lämnad hemma

I lördags inträffade en stor händelse i Elins och mitt & K:s nya familjeliv. Elin blev barnpassad för första gången.

Förmodligen passerade denna milstolpe ganska obemärkt för Elins del, men för mig och K var det desto större. Tänk er själva; föräldrarna, som kan allt och vet bäst, lämnar bort sin femmånaders dotter till en person som känner henne hälften så bra. Ruskigt var ordet.

Personen som fick den stora äran och ansvaret var Elins mormor. Hon och morfadern hade kommit till Malmö på visit över helgen och K och jag tyckte att vi kanske skulle passa på att gå på bio och vara barn- och hundfria i några timmar.

Morfar skulle hälsa på K:s bror och lämnade mormor ensam med Elin och Ebba medan föräldrarna tittade på Avatar (som för övrigt kan ha varit bland de sämst investerade 220 :- på länge. Snygg,
men så otroligt förutsägbar handling.). På cykel på väg hem efter filmen berättade K att hon hade tänkt på Elin nästan hela tiden. Jag kan väll erkänna att jag i alla fall lyckades slappna av några gånger under de nästan fyra timmar som jag var borta från henne, men jag har ju betydligt mer träning på att vara ifrån Elin eftersom jag jobbar. Men vi kom fram till att vi inte hade varit oroliga för att mormor inte skulle ha klarat av situationen, däremot kände vi en viss oro för att Elin skulle ha varit skrikig och att mormor skulle ha tyckt att det var jobbigt att vara barnvakt. Kvällarna är nämligen den tid på dygnet då Elin riskerar att vara en aning kinkig och om hon då upptäckt att varken mamma eller pappa fanns till hands kanske hon skulle ta tillfället i akt att vädra lungorna.

Våra farhågor visade sig så klart vara helt ogrundade. Elin och mormor hade lekt en stund och sedan hade Elin ätit som hon skulle. Därefter somnade Elin som det barn hon är och när vi kom hem låg hon i son säng och såg ut som att hon överhuvudtaget inte hade reflekterat över att jag och K varit försvunna i flera timmar.

Jäkla unge.

- Posted using BlogPress from my iPhone