Liten bli större.

Nu har hon varit med oss i lite drygt elva månader, den goda Elin. Och jösses vad det har hänt saker de sista veckorna.

Det började egentligen på mors dag med att hon för första gången kröp. Det gick långsamt och lite vingligt, men det skulle det snart bli ändring på. Den senaste veckan har hon förfinat sin förflyttning och har nu inte bara börjat få upp bra fart, hon forcerar numera trösklar och andra hinder utan synbar ansträngning.

Hennes ballans har dessutom blivit bättre. Detta har resulterat i att hon reser sig upp mot saker och ting. Än så länge står hon bara med stöd, men det känns som att de första egna stegen är på gång så smått.

Just nu är vi på en liten semesterresa till Småland och huserar i Ks föräldrars sommarstuga och har det gott. Som sällskap har vi två kompisar som vi vallar runt i landskapet och för tillfället är vi i Kosta för lite spontanshopping. Dessutom får vi lite avlastning, ibland är det skönt att kunna lasta över Elin till någon annan. Det enda jobbiga är att Elin verkar hålla på att lägga om sina sovtider, vilket gör det lite svårt att planera dagarna. Vi är inte riktigt på det klara med om det är en utveckling eller en reaktion på miljöombytet men det lär vi väll bli varse.

Till helgen ska Elin sova borta utan mig eller K för första gången. Vi ska iväg på två olika bröllop och Elin ska vara hos farmor och farfar. Som det verkar väntar de otåligt på att vi ska komma och lämna henne i deras vård.

Lite bilder

Det var länge sedan jag lade upp bilder på Elin, så jag tog mig åtminstone lite i kragen och fixade några stycken.

I like to move it, move it!

I söndags, på självaste mors dag, började Elin krypa. Själva premiären missade jag eftersom jag var iväg på jobb i Västerås, men hon var snäll nog att visa upp sina nya färdigheter för mig när jag kom hem framåt aftonen. Nu är hon ju ingen racer direkt, men hon förflyttar sig. Vi har länge trott att Elin skulle bli en rumphasare, hon har det liksom i generna, men till slut kom hon väll på att hon hellre sliter på knäna än på byxbaken.

Så nu börjar en ny fas i föräldraskapet; att ständigt ha koll på var hon finns. Tidigar har det ju varit väldigt smidigt och lätt: där hon lämnades kunde man även finna henne. Och det gjorde ingenting om det låg en skål med knappnålar några meter bort. Så är, så klart, inte fallet längre. Hon har dessutom kombinerat sitt krypande med ett nytt intresse; dörrfösning. Hon kan roa sig länge framför en dörr på glänt och sitter och drar den fram och tillbaka. Mycket intressant tydligen. Ännu har hon inte lyckats klämma sina fingrar i någon dörrspringa, men skam den som ger sig.

Jag fick även en bild skickad till mig häromdagen. Jag jobbade kväll och K hade lagt Elin, men hörde att det lilla livet inte ville sova. När K kom in i sovrummet hade Elin satt sig upp, fattat tag i spjälorna och dragit sig upp till halvstående. Hon var mycket nöjd. Det känns som det börjar röra på sig nu.