Det stora leendet.

Så har det kommit. Vi har väntat och väntat jag och K, precis som jag tror att alla nyblivna föräldrar gör. Jag pratar så klart om det första riktiga leendet. Och nu kan hon inte sluta.

Jag menar så klart inte att hon ligger och tokler hela jäkla tiden och får ont i käkarna. Men det går att få henne att le nästan när man vill. Ibland räcker det med att man sätter sig framför henne, ansikte mot ansikte, ibland måste man vara lite mer aktiv och tex. peta henne i magen och göra konstiga ljud. Men att hon svarar med ett leende råder det ingen tvekan om. Och eftersom barn lär sig ansiktsuttryck genom att imitera borde det ju innebära att vi ler mot henne lite titt som tätt. Slutsatsen jag drar av det här är att vi faktiskt tycker om vår lilla Elin. Vilket jag iofs inte känt någon tvekan inför, men bekräftelse på att man har rätt är ju aldrig fel.

Nästa projekt är att fånga leendet på kort, vilket än så länge visat sig vara ogörbart. Så fort kameran kommer fram slutar hon le. Om detta beror på att hon inte vill bli fotograferad eller på att hon tror att vi inte vill att hon ska le på bild vet jag inte. Hon har ju i alla fall inga ojämna tänder att oroa sig för.

För övrigt så kissade Elin på K i går i samband med ett blöjbyte. Första gången detta händer och jag är glad av två anledningar: 1) Det är (nästan) alltid roligt när någon blir kissad på. 2) Det var inte jag som blev kissad på!

Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.