Volymknapp?

De senaste dagarna har Elin förfinat ett av sina läten; glädjeskriket. Det kan komma lite när som: när hon får syn på mig eller K, i slutet av ett slumpmässigt joller eller bara så där helt appropå när man minst anar det. I kväll lyckades hon få in en hel rad skrikanden på rad samtidigt som vi gjorde fatala försök att titta på På Spåret. Jag tror att vi missade hälften av programmet bara för att vi inte hörde vad Luuk och Lindström sade.

Det gick inte att få henne att sluta och egentligen ville vi ju inte att hon skulle tystna. Varje gång hon ger ifrån sig ett ljud baserat på glädje blir man ju varm i hela kroppen. på något sätt ger det en bekräftelse på att hon faktiskt har det bra och att man trots allt inte är helkass som förälder.

För i slutänden kokar det ner till just det; Elin ska ha det bra och vi vill vara bra föräldrar som hon kan stå ut med i en stor del av hennes liv. Just nu verkar det som vi lyckas.

Men ändå...varför beställde vi ingen volymknapp på ungen?



Titta på andra pappabloggar och rösta på Tjuvtitt.