Skratt och gråt.

I går ringde K mig på jobbet. Jag stod på sjukhuset och höll förhör med en stackare som vaknat av att det brann i det rummet han låg och sov i. Han hade förvisso klarat sig ganska bra, och var hyfsat nöjd med att han överhuvudtaget hade vaknat. Så när min telefon började sjunga i fickan var det med viss tveksamhet jag tog upp luren. Men jag såg att min kollega var beredd att ta över, så jag smet ut från salen och svarade.

Det visade sig att K hade fått Elin att skratta, något vi inte lyckats med tidigare. Ler gör hon stup i kvarten och hon är även fantastiskt duktig på att släppa ifrån sig glada ljud, men just skratt har lyst med sin frånvaro. Det var en härlig känsla att höra sin egen dotter skratta, även om ljudet kom ur en telefonlur. Det kändes som att vi hade en liten familjestund, trotts att vi befann oss några mil från varandra.

Sedan dess har vi försökt få henne att skratta igen, utan att få så mycket som en ryckning i mungipan som tack för besväret. Att det kommer igen vet vi ju, men jag vill höra henne skratta nu. Ljudet gör mig alldeles lycklig.

Idag fick vi även Elin att gråta genom vår påverkan. Fast jag är faktiskt helt oskyldig till detta, så det är mer sant att det var genom K:s påverkan. Eftersom det har varit en regnig dag blev det så att vi hamnade i soffan med en film.Samtidigt passade K på att klippa Elins naglar. Plötsligt hör jag hur K ger ifrån sig ett läte av förfäran. Samtidigt hör jag hur Elin drar efter andan och förbereder sig för ett "riktigt ledsen"-gråt. Och sen kommer ljudet som jag och K har lärt oss betyder att något är riktigt fel. Det är långt ifrån samma ljud som kommer över hennes läppar när hon är trött eller hungrig eller bara allmänt missnöjd. Det här gråtet visar klart och tydligt att något antingen gör ont eller har skrämt henne riktigt ordentligt. Det är inte ofta vi fått höra det än så länge, vilket vi så klart är väldigt glada för.

Som ni med stor sannolikhet redan räknat ut hade K klippt Elin i ena fingret. Ingen allvarlig skada på något sätt, ett litet jack längst ut på ena långfingret, precis tillräckligt djupt för att det skulle komma lite blod. Blodflödet upphörde så gott som omedelbart och gråten försvann även den ganska omgående.

K tyckte det var oerhört klantigt av henne att klippa så fel och jag misstänker att hon ett tag tyckte att hon var världens sämsta mamma. Men jag har på känn att det kommer hända mer än en gång att både jag och K kommer göra Elin illa på ett eller annat sätt. Vi väntar båda två på den gången då någon av oss går med Elin liggande på armen och råka gå för nära en dörrpost och därmed ser till att Elin får en smäll i huvudet som sticker ut utanför vår armbåge.

För det är ju så. Hur försiktigt man än är och hur mycket man försöker skydda sitt barn från olyckor och skador kommer man att göra misstag ett antal gånger. Nästan garanterat kommer jag så småningom sparka boll med Elin och skjuta henne i ansiktet. Eller jaga henne och ha jätteroligt ända till det ögonblick hon springer rakt in i ett bord.

Det man hoppas på är ju att det inte går så illa att det blir permanenta märken.


Vill du har mer trafik till din blogg? Prova Viraltrafik. Snabbt och enkelt.