"Borta bra men hemma bäst" eller "Högmod går före fall"

För inte allt för lång tid sedan (jag har ju ändå bara varit pappa i drygt fyra månader) pratade K och jag stolt med varandra och konstaterade att det var så skönt att det aldrig var några problem att ha med Elin hem till folk. Hon var lika lugn, glad och trevlig som hemma och det var inga som helst problem att få henne att sova i, för hennes del, vilt främmande människors sängar medan mamma och pappa satt i ett annat rum och umgicks med sina vuxna vänner. Nöjda klappade vi varandra i ryggen och njöt av vilka bra föräldrar vi var. Detta var ju precis så som vi hade sagt att vi ville ha det och vi hade lyckats. Vi måste ju helt enkelt vara ganska bra på den här föräldragrejen.

Vårat trackrecord för de senaste besöken hemma hos diverse bekanta har varit förgörande för vårat tidigare så gigantiska parentala självförtroende. Elin gnäller, vill bara vara hos mamma och pappa, vill inte somna och när hon väll slumrar in varar sömnen bara en stund innan hon vaknar.

Så nu verkar det som att jag och K helt enkelt är totalt vanliga medelföräldrar, vilket ju verkar vara helt otroligt. Så ju mer jag tänker på det infinner sig en insikt. En insikt som jag förmodligen kommer ta till varje gång Elin går emot det som jag och K har "bestämt" ska hända under hennes resa mot vuxenvärlden: Det är bara en fas!

En fas. Nu känns det mycket lugnare igen.



Titta på andra pappabloggar och rösta på Tjuvtitt.