Inlägg
Jag vet ju nu att klockan var 02.56 och dagen var den 24/7 2009. Jag vet också att jag hade blivit pappa till Elin, 4135 gram tung och 51 cm lång. Och jag var glad och trött.
Nu har det gått några dagar. Jag är fortfarande glad och trött. Trött för att varken jag, K eller Elin har sovit på regelbundna tider sedan värkarna satte igång. Jag och K har totalt anpassat oss efter Elins icke-existerande dygnsrytm och har på grund av det ett mindre sömnunderskott. Förmodligen är vi otroligt representativa som föräldrar till nyfödda på det viset.
Jag är även glad. Glad för att det mesta verkar funka som det ska. Allt fungerar dock inte klockrent. När läkaren undersökte Elin på BB dagen efter förlossningen kände hon ett litet glapp i ena höften. Inget farligt, sade hon, men det kunde bli lite jobbigt. För om höften glappar för mycket kunde man behöva gipsa Elins höft i några veckor, för att höftledskulan skulle sätta sig ordentligt. Detta för att höftleden inte skulle bli sliten i förtid. Vi fick tid för ultraljudsundersökning några dagar senare, där man skulle kolla mer noggrant om det verkligen var något fel.
K och jag beslutade oss för att inte oroa oss i onödan. Visst , vi tyckte båda två att vi hade hört hur det knäppte till i Elins höftled när läkaren drog och bände i hennes ben. Men hon hade ju sagt att det inte var något farligt och att det var lätt att fixa om man upptäckte det tidigt. Men att inte oroa sig visade sig var svårt. Jag brukar annars inte ha några problem med just det, att inte oroa mig. Brukar ofta resonera som så att det inte är någon idé att oroa sig i förskott, för om det man oroar sig för aldrig inträffar har man ju varit orolig helt i onödan. Nu gick inte det. Jag vill ju att mitt barn ska få vara frisk och kry i så stor utsträckning som möjligt och att då börja resan med att ha en dålig höft känns liksom inte som en kul start.
Vi hade oroat oss i onödan. Undersökningen visade att det förvisso fanns ett visst glapp, men att det var så pass litet att det var försumbart och med största sannolikhet skulle fixa till sig själv. Dock fick vi besked om att att vi skulle få komma till röntgen när Elin var tre månader gammal och fått lite mer kalk i skelettet, för en uppföljande undersökning Så nu är man ju lite orolig i alla fall. För om det inte fanns en risk att det inte skulle bli bra hade vi ju inte behövt göra en uppföljande undersökning. Eller? Hmm...jag börjar visst bli nojig.
Ett annat litet orosmoln är att amningen är ganska jobbig. Inte för mig och inte för Elin, men för K. Och därmed blir det jobbigt åt minstonde för mig. Det gör ont i K:s bröst när Elin ammar. Ena bröstvårtan har dessutom blivit lite sårig, vilket på intet sätt underlättar. Det gick så pass långt att K satt och grät av smärta när hon skulle mata Elin. Snacka om att jag kände mig liten och totalt värdelös. Att se K sitta och vrida sig av smärta, för att göra något som bara hon kan göra, ge mat till hennes och mitt barn, gör ont även i mig. Och jag kan inte göra ett piss. Jo, jag kan finnas där och stötta och försöka trösta, men det gör ju inte mindre ont för det.
Det gick så pass långt att K började fasa för de stunder då Elin var på väg att vakna. Känslorna hon började få för Elin var mer skräck än kärlek. Och att som nybliven "ammerska" vara stressad över den situation som kräver lugn och ro för att fungera kan inte var bra.
Turligt nog hade vi ett besök hos en barnmorska inplanerad, som kom med lite tips och trix. K ringde även till sin brors sambo, som har två barn och även hon haft problem med amningen. Hon kom och gav lite goda råd, men framförallt stöd och värme. Jag tror att det var viktigt för K att få höra att hon gjorde allt rätt och att det förmodligen skulle bli bättre.
Och nu har det börjat bli bättre. Det gör mycket mindre ont, vilket gör att K kan slappna av mer, vilket gör att amningen fungerar bättre.
Det ska nog bli bra det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar