Besöken duggar tätt

Elins farmor och farfar har precis varit och träffat sitt andra barnbarn för första gången och de kunde intyga att hon var den sötaste ungen i världen. Elin visade upp sig från sin bästa sida. Hon hade ätit precis innan de kom och ville inte sova. I stället satt hon hos farmor i nästan en timme innan hon bestämde sig för att hon ville ha lite mer mat innan hon kröp till kojs. Hela tiden hos farmor var hon lugn och tittade omkring sig med sina stora, blå ögon. Varför är hon inte sådan när vi inte har besök?

Innan förlossningen bestämde K och jag att vi skulle vänta lite med att ta hem folk på besök. Vi misstänkte att vi skulle vara ganska trötta och kunde behöva några dagar på oss att hitta lite former i vår nya tresamhet. Det höll i ungefär sex timmar. Ett kompispar som råkade vara på genomresa i Malmö ville titta in på väg hem. Självklart skulle de få göra det. Dagen efter var det ett annat par som kikade in en liten stund, efter att ha fått klartecken från mig och K. Och sedan kom K:s föräldrar och sen har det bara rullat på.

Vi är trötta och vi borde kanske väntat några dagar med att ta hit folk. Men samtidigt är vi ju så stolta över Elin och vi vill ju visa upp henne. Och vi har faktiskt haft en "inträdesbiljett" till lägenheten. Alla som kommit hit, och stannat längre än bara några minuter, har fått ha med sig mat. På så sätt har vi sluppit att vara "värdpar" som ska fixa mat och fika. Himla skönt faktiskt.

Har också hunnit med första barnvagnsrundan med Elin. K stannade hemma, för att få lite "självtid". Jag, Elin och Ebba (hunden) gav oss ut på en halvtimmes promenad. Jag såg framför mig hur jag som stolt pappa skulle styra runt barnvagnen med mitt rykande färska barn i och allt skulle vara vackert och fint. Att jag gick på den lätta!! Så fort v kom ut började Elin visa att hon inte alls var på humör för en promenad. I min enfald trodde jag att om jag bara kommer i gång och går kommer hon snart att lugna ner sig.

En kvart senare vänder jag slokörat hemåt Elin har gråtit nästan hela tiden. Det visar sig att hon bajsat, förmodligen så fort vi kom ut. Hon lugnade sig en aning när vi stannade och jag tog upp henne i famnen, men efter en stund kom hon igång igen. Hon sökte även med munnen efter något att suga på, så jag fattade ju att hon dessutom ville ha lite mat.

Jag kände mig som en barnmisshandlare när jag gick där med en gråtande unge i vagnen. Känslan av att all tittade på mig och på en sekund sorterade in mig i "dålig-pappa-facket" var påtaglig. Nästa gång jag går ut ska jag se till att Elin är ordentligt mätt och nybajsad.